newyorkbloggopeder.blogg.se

Hej bloggen!

Nu har jag låtit det gå några dagar så det är dags att jag återigen förgyller er vardagen med mina ord. Detta inlägg borde egentligen ligga innan Emmas men jag är lite lat så det gör inte det.

I måndags hade vi alla en skön dag då vi två och två gick på varsin föreläsning/diskussion om stamning på ca 2 timmar (samma innehåll). Jag och Siri var i skolan klockan 9 och fick då vara med i en diskussion om hur man bemöter patienter som stammar, vad man bör tänka på samt vilka frågor som är viktiga i anamnesen. Det var intressant och kul att läraren och eleverna hade en öppen diskussion som till stor del handlade om att minska elevernas oro för att komma ut och möta patienter. Efter detta ägnade jag och Siri resten av dagen till det klassiska 5th avenue marathon, som jag tidigare sprungit med Emma. Jag och Siri fortsatte kvällen på Lombardis, den äldsta pizzerian i USA. Pizzan och det obligatoriska rödvinet till blev en perfekt avslutning på dagen.

Tisdagen bjöd på en utflykt ändå till Long Island där vi besökte Transitions of Long Island, en rehabiliteringsklinik för personer med förvärvande hjärnskador. Patienterna som kommer dit har även ofta arbetsterapi på sitt dagsschema. Väl där delades vi upp två och två och fick observera hur behandlingen kunde se ut.

Jag och Emely fick först se en behandling med en flicka som fått talsvårigheter i form av dysartri, minnessvårigheter och begränsad rörelseförmåga efter att en karusellolycka. Behandlingstillfället innehöll träning av synonymer, motsatser, visuella minnestekniker och hörförståelsetestning. Logopeden och barnet diskuterade även vad som är bra att tänka på när man talar med en annan människa, t.ex. ögonkontakt etc. Jag och Emely fick uppfattningen av att logopeden och flickan hade en väldigt bra kontakt.

Vi fick följa ytterligare fem behandlingar under dagen som till stor del handlade om minnesträning och tekniker. Logopeden pratade om Internal Memory Strategies och External Memory Strategies. Internal innebar fem olika tekniker förkortat ”CRAVE” 1.”Chunking”- att man bryter ner informationen till mindre bitar för att lättare minnas, 2.”Repetition”- ja precis vad det låter som, att man repeterar informationen, 3.”Association”- att relatera ny information till gammal, 4.”Visualization” – att man gör en mental bild och 5.”Elaboration”- att man gör en historia av informationen. External Memory Strategies bestod av ”reminders”, ”Re-caps”, ”review”, ”routine”.

Efter en lång dag åkte vi tillbaka till Manhattan för att gå på en kvällsföreläsning om dysfagi (sväljningssvårigheter). Läraren var 40 min sen, vilket tydligen inte var ovanligt (!). Studenterna hade nyligen haft en dugga och den delades nu ut. Det var kul att se hur deras miniprov var uppbyggt och det kändes rätt bra att det verkade vara samma saker som vi hade lärt oss. Föreläsningen handlade till stor del om larynxcancer med sväljsvårigheter som följd. Detta var mycket intressant och jag fick lite förståelse för varför studenterna fann sig i att vänta i 40 min. Efter föreläsningen fortsatte jag och Siri vår kulinariska resa i det amerikanska köket.

Imorgon är det torsdag och då har vi vår sista skoldag som är en skolkväll. Vi ska besöka en stamningsklinik på Long Island vilket ska bli himla kul och intressant.

Bilder kommer i dagarna. Hoppas allt är bra med alla därhemma! Vi ses om en vecka!

/Jenny

”Ja må du leva, ja må du leva, ja må du leva uti hundrade år…”

Till dessa toner, paket och cupcake med ljus vaknade Siri, dagens jubilar! Alla fyra myste en stund på sängkanten innan jag och Jenny var tvungna att ge oss av till Midtown och dagens auskultation. Idag skulle vi gå två och två så det passade bra att ”födelsedagsgrisen” fick mysa lite extra länge på sin dag. Vi kom fram till adressen i god tid men fick en smärre chock. Ingången var avstängd och av en byggarbetare fick vi veta att stormen Sandy gått så hårt åt byggnaden att den var bortom räddning och skulle rivas. Vart skulle vi nu ta vägen? Jag och Jenny gick in på sjukhuset bredvid där en receptionist försökte hjälpa oss. Ingen kände igen namnet Dr.Riedel och vi hade inget telefonnummer att nå henne på. Jag ringde till vår handledare och till sjukhusområdets växel, båda utan resultat. Som sänd ifrån ovan spatserade (vad som troligen var) sjukhuschefen förbi och ville genast hjälpa oss. Vi fick följa med in i ett rum där en man gick igenom sina datorregister och slutligen fann numret till en Dr.Riedel. Sjukhuschefen ringde upp henne och fick reda på att hon höll till på ett helt annat ställe ett gäng ”blocks” därifrån. Vi traskade dit, blev visade till fel våning och fick långt om länge träffa rätt person, som tyckte vi var tidiga (då tydligen inte tiden heller stämde).

Nåja. Väl där fick vi en introduktion på hennes kontor följt av en rundvandring. Idag huserar rehabiliteringscentrat på våning 15-17 och allt var tydligen lite rörigt i och med stormen och flytten till den nya byggnaden. Fram till för två år sedan hade ”Rusk rehab” endast haft hand om rent språklig rehabilitering men nu fanns här även en röstspecialist och en sväljningsspecialist. Diagnoser hos vuxna patienter kunde bland andra vara Afasi, ALS och Parkinson men på centrat hjälpte man även barn med allt ifrån Cereberal Pares till syndrom. För barnen var det således både habilitering och rehabilitering. Man erbjöd även kostnadsfria ”after care”-grupper inom områden som Tai Chi, stresshantering, musikterapi m.m. för att exempelvis patienter som inte har några försäkringspengar kvar ska få fortsätta att uppehålla sina färdigheter. Detta gjordes möjligt tack vare volontärer. Dr. Riedel berättade att det idag är stora nedskärningar inom amerikansk sjukvård. Pengar som till exempel kimoterapi kostar mycket pengar och rehabiliteringen (som kan ta flera år för vissa patienter) blir drabbad. På centrat fanns tillgång till logopeder, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, psykologer och läkare. Lokalerna var nya och fräscha och det skedde ett tätt samarbete yrkeskategorierna emellan. Dr. Riedel sa att hon blev mycket imponerad av de afasicentra hon fick se när hon var på besök i Sverige och Köpenhamn.

Efter rundvandringen fick vi sitta med en annan logoped som har en ortodox, judisk, äldre man i behandling. Det är väldigt vanligt med judar här, överallt ser man svartklädda män med höga hattar och mörka lockar. Mannen hade afasi och skulle öva sig på att uttrycka sig koncist och inte "tappa tråden". Han fick därför svara på frågor som vi ställde till honom. Frågorna skulle handla om hans religion och det blev stundtals väldigt djupgående analyser. Logopeden försökte hela tiden att få honom mer specifik i sina svar. Han fick ställa frågor till oss också och mannen undrade vad vi hade emot deras koscherslakt av ´de dumma djuren´. Djurvänner som vi är lät vi frågan passera. Vi diskuterade även kulturella seder man bör ta i beaktning när man som logoped har en judiskt troende i behandling. Logopeden bör då bära sparsmakad klädsel, inte ta i hand och helst låta dörren stå på glänt (då en gift man inte får vara i ett låst rum med en annan kvinna än sin fru). Mötet blev snarare en inblick i judendomen än behandling, men det var trevligt, han var en skojfrisk man. När vi skildes åt önskade han att Gud skulle vara med oss.

Efter besöket fick vi samtala med en annan logoped i 30 minuter. Vi pratade bland annat om tidig intervention, lön och skillnaderna i sjukvårdssystem (Sverige/USA). Kontentan: det amerikanska systemet är inte det lättaste att förstå sig på och har man inte gott om pengar och en heltäckande försäkring är det inte lätt för gemene man.

Det är inte "a piece of cake" att hänga med i deras förkortningar och racersnack alla gånger, EI (Early intervention) hit och IEP (Individual Education Plan) dit. Om en förälder märker att dess barn har problem så kontaktas en läkare som sedan skickar en remiss till rätt instans, alternativt att bedömningen görs i hemmet. I båda fallen måste barnet kvalificera sig för att vara berättigad hjälp. Har barnet endast fonologiska problem får föräldrarna betala ca $100-200 för 45 minuter hos en logoped. Amerikanska medborgare har ofta en försäkring via sitt jobb där en viss summa dras per månad. Även om de har denna försäkring är det dock inte säkert att de får hjälp vid behov då det finns många kryphål och en uppsjö av försäkringsbolag. I dagsläget dras det in mycket även på EI, vilket upprör många.

Dagens skolbesök ägde rum på ett av New Yorks större sjukhus, Mount Sinai. Sjukhuset ligger på Upper East Side och har förutom sina vanliga avdelningar även en VIP-avdelning där man kan få privata sviter, badrum med marmor, utsikt över Central Park och två sjuksköterskor som tar hand om en. Dock avslöjade logopeden som visade oss runt att många av kunderna på den avdelningen kan vara väldigt krävande och att det därför inte var så populärt att jobba där. Men man får nog ta del av mycket kul skvaller!!

Vi blev som sagt runtvisade av en logoped som jobbade på sjukhuset. Hon jobbade med rehabilitering i olika skeden i sjukdomsförloppet. Hon träffar patienterna då de precis kommit in till sjukhuset för en bedömning och fortsätter sedan att träffa dem för träning under sjukhusvistelsen. Vissa patienter fortsätter att komma tillbaka för terapi även efter att de skrivits ut från sjukhuset. Patienterna hon träffar har olika typer av hjärnskador, ofta från stroke eller traumatiska hjärnskador.

Det första vi fick se var en sväljningsröntgen av en kvinna som vi tror varit med om en olycka. Anledningen till att vi tror det är att hon var väldigt ung och strokepatienterna är ofta äldre. På grund av skador på nerverna i musklerna som behövs vid sväljning kan patienter som råkat ut för olyckor eller stroke få problem med att svälja och därmed att äta. Problemen kan bestå i att man har svårt att hålla munnen stängd (så att maten rinner/ramlar ur munnen), svårt att initiera sväljning eller att man sväljer fel så att en del av maten hamnar i luftstrupen istället för matstrupen. Ofta resulterar det sistnämnda i att patienten börjar hosta men ibland märks ingenting och maten rinner ner i lungorna utan att varken personen själv eller omgivningen märker något. Det är självklart farligt och kan leda till lunginflammation och om patienten redan är sjuk kan det få en dödlig utgång. Därför är den här typen av sväljningsröntgen mycket viktiga eftersom man ser hela sväljningsförloppet och vart maten tar vägen. Genom att vätskan som patienten sväljer har blandats med barium syns den på röntgen. Logopeden beskrev fallet som ”lite tråkigt” eftersom kvinnan svalde bra och allt såg normalt ut. Efter detta fick vi se en gruppsession som två logopedstudenter höll i. De pratade om St Patricks Day som precis firats här och patienterna fick brainstorma olika associationer. De associerade även olika musikinstrument och pratade om vilken musik de tyckte om att lyssna på. Som vi sett flera gånger tidigare under gruppsessioner så är det väldigt många som leder gruppen. I det här fallet var det en logoped och två logopedstudenter och det blev ganska rörigt. Patienterna var på olika nivåer och olika logopeder pratade med olika patienter samtidigt så det kändes inte som att det blev någon ordentlig gruppsession.

Ett VIP-rum

Sedan delades vi upp på olika håll och fick se lite olika saker, jag fick följa med en logoped och en logopedstudent. Det första de gjorde vara att träffa en man som hade en trakeostomi, alltså en venlig ner i luftstrupen genom vilken han andas. Mannen hade varit med om en olycka och fått en traumatisk hjärnskada som orsakat kognitiv påverkan samt påverkan på artikulationen. Logopedstudenten övade semantiska kategorier med mannen där han skulle svara på vad tre upplästa ord hade för gemensam nämnare (till exempel att alla ord var färger). Han får även se bilder där något inte stämmer och ska kunna avgöra vad som är fel. Mannen klarar vissa saker men behöver hjälp med andra men logopederna är överens om att han förbättrats sedan förra veckan vilket är ett bra tecken. Vi träffade sedan två andra patienter som båda haft stroke och logopedstudenten testade semantiska kategorier, problemlösning, logiskt tänkande, flerledade instruktioner och ordfinnande. Båda dessa patienter klarade uppgifterna väldigt bra och beskrevs ha minimal påverkan på kognitionen.

Det sista vi fick göra under vårt besök var att observera lunchen för de av patienterna som hade modifierade dieter. Det var fem patienter och alla hade olika kost. Kvinnan vars röntgen vi observerade i början av dagen fick för första gången sedan sin olycka äta riktig mat, men i små tuggor till en början. Efter en tugga/klunk kontrollerade logopederna röstkvaliteten på patienten så att den inte lät ”gurglig” eftersom detta är ett tecken på felsväljning ner i luftstrupen. En annan av patienterna kunde bara äta puré-konsistenser så hans mat var passerad och dryckerna förtjockade. Han fick prova att dricka lite vanligt vetten men började hosta vilket tyder på att vattnet rinner mer i luftstrupen. Tjockare konsistenser är lättare att konstrollera och rinner inte iväg lika lätt. Patienterna får vara med i lunchgruppen tills de lärt sig hantera sitt ätande och sväljning självständigt.

Efter besöket och en välbehövlig lunch begav vi oss ner till Lower East Side och museet ”Tenement” som ligger ett kvarter från där vi bor. Museet är ett hus som bevarats sedan tiden då Lower East Side var en slags slum dit alla immigranter kom när de anlände till New York. Huset byggdes runt 1870 och då kallades området ”Kleine Deutschland” eftersom det bodde så mycket tyskar här.  Husen byggdes för att kunna inhysa så många personer som möjligt på minsta möjliga yta. Trapphusen var trånga och mörka, elektricitet installerades inte i huset förrän 1924. På grund av att lägenheterna byggdes så tätt fanns det bara fönster i en riktning så de flesta rum saknade fönster. Nedervåningarna i husen var alltid affärer eller restauranger. De första 30 åren fanns varken gas eller rinnande vatten i huset så de 140 personer som bodde i huset eldade med kol (!) i sina lägenheter för att hålla värmen. Det fans en (!!) kran på gården där man kunde hämta vatten och den låg vägg i vägg med de fyra utedass som fanns på innergården. Runt år 1900 kom det i alla fall gas och rinnande vatten samt fotogenlampor till trapphusen. Runt den här tiden kom även en lag i New York som sa att alla rum var tvungna att ha fönster eller fönster som ledde till ett rum hade fönster. För att tillgodose detta byggde man schakt så att även rum som inte vätte ut som gatan fick lite dagsljus. Huset vi bor i är likadant och vi har två sådana schakt, ett utanför fönstren i badrummet och köket och ett utanför ett av sovrummen. Rätt kul att vi faktiskt bor i en byggnad som har så mycket historia!

Såhär kunde man bo

Runt 1935 kom en lag som sa att inga trappräcken fick vara av trä, på grund av brandrisken. Vid den här tidpunkten var Lower East side inte lika överbefolkat som innan, många immigranter hade fått bättre levnadsvillkor och flyttat. I huset där museet är idag bodde bara sju familjer när lagen kom och husägaren valde att vräka alla och stänga igen huset eftersom han inte hade råd att byta ut räckena. Huset stod sedan helt orört i 50 år innan de två grundarna till museet hittade det så de letade efter kontorslokaler. De har sedan byggt upp lägenheter i huset precis som det såg ut under tiden då folk bodde där. Det var otroligt kul att se hur de verkligen bodde och guiden vi hade var otroligt bra. Om ni besöker New York och är intresserade av stadens historia så kan vi alla verkligen rekommendera att ta en tur hit!

Lower East Side då

Lower East Side nu

Efter turen och ett besök i museets shop var det dags för veckohandling på vår matbutik. Sedan gick jag och Siri två gator ner till Chinatown och köpte 10 dumplings för 3 dollar, mycket gott! Jenny avnjöt den amerikanska klassikern ”mac and cheese”. Nu har alla börjat gå och lägga sig och det är dags för mig också.

God natt!

Emma

Då tar jag väl helt enkelt vid där vi slutade…

Som Jenny skrev var tisdagskvällen klockren, bandet ”Condola Rashad” levererade en show av rang! Coolare NY-sångerska med tillhörande band får man leta efter.

 

Nöjda och glada kom vi hem och det var dags att kolla upp morgondagens projekt, New Jersey. Då tunnelbanan inte går ända dit var det ett projekt att få rätt på alla kommunikationer. Jag lade en lång stund på detta och när reseplanen var klar ställdes klockan på 07.00.

Klockan 08 tog vi tunnelbanan från Essex st, ett byte sen var vi på Port Authority bus terminal. Bussen tog oss under Manhattans ”vallgrav” och tunneln slutade på New Jerseys torra land. Det var roligt att få se öns profil på håll samt hur det ser ut i förorterna. Inne i city är det städat (bortsett från sopsäckarna längs gatorna som väntar på morgonens sopbil), men det dröjer inte länge innan vägkanten får en matta av skräp och träden kröns av fladdrande plastpåsar. Till skillnad från svenska bussar med bälteslag fanns här inte ett bälte i sikte. Inte heller visade displayen några namn på hållplatser så det var inte helt lätt att veta var man skulle hoppa av. Efter ca 1,5 h färd blev vi avsläppta i vad som kändes som Ingenstans, omgivna av motorvägar. Den avfotograferade kartan på min mobil kändes som en livhanke. Efter en promenad förbi familjära förortsgator med vajande amerikanska flaggor hittade vi fram till målet, Adler Aphasia Center.

För dem som inte är bekanta med ordet afasi så är det en diagnos som kan följa efter en propp eller hjärnblödning då hjärnan har tagit skada. Personen får då kommunikativa svårigheter.

När amerikanska medborgare insjuknar får de behandling och rehabilitering inom sjukhusets logi i 3-6 månader, efter detta blir de mer eller mindre lämnade vind för våg då deras försäkring går ut. Det kan verkligen inte vara lätt att klara sig själv alla gånger om man har fått stora kommunikativa svårigheter, har få/inga anhöriga och kanske en rörelsenedsättning utöver det. Det finns ett skyddsnät för äldre med nedsättningar (kallat Medicare) men enligt Wendy hade president Obama lagt fram förslag om att även minska/ta bort detta. Patienterna uttryckte att stödet blir mindre och mindre, ”It´s disapearing”.

Detta centra finns således till som ett fortsatt steg i rehabiliteringen där man inte bara tittar på språket utan på hela personen, dess omgivning, intressen och vardag. De kommer hit efter sin behandling och här finns ingen övre tidsgräns. Medlemmarna betalar en summa ur egen ficka, men man försöker att hålla detta på ett minimum. Utöver detta kommer centrats intäkter från donatorer och försäljning av handgjorda smycken, födelsedagskort, brevsprättare o.s.v. Även anhöriga kan komma hit och delta i stödgrupper. Afasin ses som ett problem som afatiker och de friska delar, vilket är helt sant, då både sändare och mottagare är viktiga vid all kommunikation.

Wendy berättar att medlemmarna inför varje termin får välja vilka grupper de vill medverka i. De har att välja mellan bland annat:

o   Läsgrupp (då de läser 2-3 kapitel varje vecka, gör korta sammanfattningar och alla ska försöka säga åtminstone ett ord per mening). Logopeden ser till att alla får lika mycket utrymme och anpassat stöd.

o   Spelgrupp: De spelar spel och får därigenom öva på att uttrycka sig expressivt.

o   Teknologigrupp: De lär sig baskunskaper i användning av Ipad och hur de kan få nytta av dess program i vardagen.

o   Animalplanet: De träffar samt pratar om djur.

o   Filmgrupp: Ser filmklipp, diskuterar teman, tidsepoker, länder, kändisar.

o   Matlagning: Lagar mat tillsammans.

o   Kommunikativa strategier.

De afasidrabbade hjälper till att planera schemat och ses som experter. I grupperna får de tillfälle att öva på de kommunikativa verktyg de handhållit vid sin individuella terapi. Man går även ut i samhället för att sprida information om afasi och doktorer/sjuksköterskor besöker centrat för utbyte om detsamma.

 

Kort sagt fick vi mycket information (vilket var positivt) och vi blev väldigt väl bemötta. När introduktionen var avslutad gick vi till lunchrummet för att presentera oss och hälsa på alla. Det var fullproppat vid alla bord och då Wendy sa att vi kom ända ifrån Sverige fick vi öronbedövande applåder. De hade aldrig haft så långväga gäster och man märkte att de tyckte det var roligt och spännande. Delad glädje med andra ord!

Först fick vår kvartett medverka i ett samtal med Wendy och sju afatiker vid ett stort bord. Alla fick presentera sig och just dessa medlemmar hade insjuknat för mellan 1,5-7,5 år sedan. Sverige visades på en karta innan medlemmarna fick berätta om:

-       Varför de går till centrat

-       Hur centrat hjälper dem

-       Vilka grupper de tillhör

Det som främst kommer fram är att på centrat kan de möta andra i samma situation, ha kul, öva sitt tal, lära sig nya saker. Här har de vänner och de känner sig som en stor familj. En man i rullstol berättar att när han låg på sjukhus saknade han alla och att han hade velat komma hit oftare än två dagar/vecka. De som bor ensamma tycker att det är skönt att komma hemifrån, då det annars mest blir att titta på TV. ”It keeps me busy”. ”Ute i samhället tittar folk konstigt på mig och de tar sig inte tid att lyssna på vad jag har att säga, här är man inte annorlunda”. En man på 60 år, fd. läkare och utan några synliga tecken på afasi anstränger sig för att förmedla ”När jag är här pratar alla med mig, men de dagar jag inte är här är det mest tystnad”. En annan sammanfattar centrat i ett ord ”Hopp”. Medlemmarnas tankar berör och jag känner än en gång hur mycket jag tycker om denna patientgrupp, de värmer hjärtat. Deras tankar har sammanställts i ett uppmuntrande häfte kallat ”Words of hope”, vilket kommer att delas ut på sjukhus till nyligen insjuknade patienter. Vi pratar om filmen ”Fjärilen i glaskupan” och någon säger ”Vi är fortfarande smarta även om vi har svårt att prata”. Skillnaderna i skattesystem behandlas innan det är dags att bryta upp.

 Vi får en rundtur och får sedan, två och två, följa med två grupper. Den ena gruppen är ”Animalplanet” där de denna dag fått besök av tre stora, lurviga hundar. Den andra gruppen inriktad på hur de ska öka försäljningen av sina handgjorda produkter.

Det är dags för lunch och Emma, Siri, jag och Jenny slår oss ner vid vars ett bord. Jag delar bord med en italiensk man, en gladlynt skojare, en ung kvinna, samt en äldre fd advokat som inte kan prata men utstrålar glädje och vänlighet. Vi pratar (med tålamod, kroppsspråk och intresse) om köttbullar, Italien, livshistorier och har en mycket trevlig lunch tillsammans. De andra tjejerna tyckte också att det var en utmaning (då några personer med afasi knappt kunde säga något alls), men en rolig sådan.

Efter lunchen var det dags att bege sig hemåt men vi ville gärna få med oss något minne samt stödja deras verksamhet. Det blev därför några smycken, rosentvål och hemmagjorda presentaskar. Till varje produkt fick man en lapp med tillverkarens livshistoria, vilket var väldigt trevligt.

Tanten jag köpte rosentvål av.

Vårtecken.

Mer än nöjda tackade vi för oss och tog, tillsammans med halva New Jerseys tonårspopulation, bussen tillbaka till Manhattan.

 Back in town. Times square.

 "Life is like a box of chocolates..." /Forrest Gump

Vi köade vid Times Square för 50%-biljetter till musikaler och slog oss sedan ner i ett ”bås” på Bubba Gumps hak. Till alla som sett Forrest Gump fanns här alla möjliga tänkbara attiraljer såsom löparskor, pingpongrack och räkor i långa rader. Emma, Siri och Jenny delade på en förrättskavalkad, själv fick jag in ett litet stekjärn med Mac&cheese med räkor. Jag gick direkt från förrätt till dessert men tjejerna hann med lite havsfångster med mos också. Till efterrätt delade vi på världshistoriens största ”Chocolate chip cookie”, även den serverad i stekjärn med glass och grädde. Då vi nästan rullade därifrån hade det varit kul om någon i personalen ropat ”Run Forrest, Run” efter oss, då en ny springtur borde bli på tapeten.

Denna sida var uppvänd om servitörerna bara skulle springa förbi. På andra sidan stod Stop Forrest!

Emma tog en hemmakväll medan jag, Siri och Jenny gick på ”Phantom of the opera”. Då jag gått musikalutbildning och varit attributmakarlärling på Malmö Opera satt jag som förstenad i min röda sammetsstol. Vilka kulisser! Vilka röster! Scenbytena gick så smidigt att det var som att se en film. Fantomens magiskt mustiga röst fyllde salongen från alla vinklar, mystiken var närvarande och dimman låg tät på scen. När båten gled in under den underjordiska bron och kandelabrarna (med fler levande ljus än Allhelgonakyrkan på lucia) höjde sig ur vattnet, då kände jag 450kr, vilket kap! Musikal i världsklass!

Långt och gott, ingen vanlig onsdag!

Torsdag 14/3:

Ledig dag. Siri gav sig tidigt iväg till ett köpcentra och shoppade loss där hela dagen. Emma och Jenny åkte tillbaka till fyndvaruhuset Century 21 och besökte sedan ett brandmuseum och fick nöjet att springa in i ett helt gäng sjömän i uniformer:) Själv började jag skriva detta (alltför långa) blogginlägg, blev glatt överraskad av blomsterbud och tog mig sen till museum #4 den senaste veckan, ja jag har blivit en kultursnobb och jag älskar det! Här finns verkligen världens konstverk, mumier, grekiska fresker och modern konst. MET (Metropolitan Museum of Art) visade sig vara ENORMT! Jag har snöat in totalt på Impressionisterna och deras drömska målningar, hann inte se allt utan funderar på att gå dit ännu en ledig stund. Med studentrabatterna blir det nästan skamligt låga priser för allt man får uppleva.

Monet

Min nya favorit, Tissot.

 

Sötsak.

 

Skridskobanan.

 

 

Bion vi såg var ”Oz the great and powerful” i IMAX.

En trött, återförenad kvartett slocknade nöjda och nyshoppade I sin lilla lya.

Emely

Ps. 

 

Brooklyn flea market

 

 

 

 

 

 

Emely i sitt rätta element. Miniatyrpresidenter, banana splitt och 50-talsbågar.

 

 

 

Fina tyger.

 

 

 

 

Autismskolan där vi träffade en supermodell.

 

 

Lekplats på taket.

 

 

Logopedens rum.

 

 

Greenwich village

 

 

Second hand

 

 

 

Frukost.

 

 

Bronx under paraply.

 

 

Guggenheim.

 

En vecka sedan denna trevliga tillställning och två veckor sedan vi intog New York.

Vi trivs som fiskarna i vattnet:) -inte som dem i Chinatown.

 

 

Imorgon får ni njuta av Siris skriverier och så ska NYC på med festhatten!

Tack och hej!

 

Emely

 

 

 

 

Hej Sverige!

Morgonen inleds tidigt (mitt i natten) av att Emely vill ha sin nattliga konversation med mig, denna sker i sömnen och kan vara rätt underhållande :) De senaste nätterna har jag dock fått smaka den sömnbrist småbarnsföräldrar kan tänkas lida av. Under de första nätterna ställde Emely mest konkreta frågor och babblade på. Nu har dock pratet ändrat karaktär och uttryck till ett mer svårförståeligt tal med dålig artikulation med utdragna ljud. Om detta har med dysartriföreläsningen att göra kan jag bara spekulera i.

Kl 6.00 ringde alarmet då vi skulle åka ändå till the Bronx. På schemat stod det att vi skulle besöka The Children's Evaluation and Rehabilitation Center (CERC) at the Albert Einstein College of Medicine. Kliniken är en av de största utav sitt slag i USA och vänder sig till personer med utvecklingsrelaterade svårigheter. Kliniken tar emot personer i alla åldrar upp till 21 år.

Vid frukosten började jag dagen stabilt med att välta ut mitt juiceglas över hela bordet. Det ska tilläggas att deras ”disktrasor” är under all kritik och det tog hemskt lång tid att torka upp all juice. När vi kom ut från lägenheten kunde vädret beskrivas med mellanstadiefrasen ”it's raining cats and dogs”. Hemskt väder! Vi hoppade i alla fall på vår vanliga tunnelbana från Delancey St och gjorde två byten för att drygt en timme senare anlända till the Bronx. Väl inne i värmen i väntrummet på CERC lägger Siri ”fröken smidig” De Geer kommentaren: ” Jenny, du kör ghetto style på kläderna idag eller?”. Detta var lite pinsamt för 1. Det var en massa andra personer som förstod uttrycket ghetto style och tittade konstigt på oss tror jag (jag är inte säker för jag stirrade generat ner i golvet). 2. Jag hade mina vanliga kläder på mig.

Härifrån blev dagen bättre. Vi mötte upp logopeden Nancy som arbetat på kliniken i över 20 år. Dagens första auskultationer var två lekobservationer. I den första gruppen ingick tre barn som var i samma ålder, ca 2,5 år gamla. Barnen hade en blandning av svårigheter bestående av utåtagerande beteende, motoriska och sensoriska svårigheter och språkliga svårigheter. Gruppen observerades och leddes av en logoped och en specialpedagog.  Den andra lekobservationen var med snäppet äldre barn där specialpedagogen ledde en mer strukturerad lekgrupp med tre barn där bl.a. adjektivkomparationer och prepositioner sattes på prov. Logopeden observerade och antecknade under tiden.

Utredningen visade en dubbeldiagnos i form av autism och ADHD. Prognosen är svår att säga något om då logopeden menar att barnet kanske kan bli väldigt hjälpt av medicin mot ADHD och att det då gör att svårigheterna blir betydligt mindre.

När vår skola var slut för dagen åt vi på ett sushiställe innan vi tog tunnelbanan hem till Manhattan. Vår kulturelit i form av Siri och Emely åkte till Guggenheim för att kolla på konst. Emely var lite besviken men Siri var rätt nöjd. Jag och Emma åkte och fikade på ett svenskt ställe som hette ”Fika”. Kaffet var hyfsat vattnigt även där, så det fick bli en dubbel espresso med en skvätt mjölk. Amerika kan verkligen inte det här med kaffe.

Kvällen har varit en riktig höjdare! Vi följde med Anna-Eva och hennes kompis till Joe’s Pub för att käka och se Condola Rashad som är en sing-songwriter. Vi hade inte hört talas om henne innan och blev positivt överraskade av en show som Siri och Emma beskriver som ”cool”, ”funky” och ”asfet”. Emely tyckte det var en riktigt bra konsert och var lyrisk i barstolen bredvid min. Lite kuriosa: Condola har varit i Sverige och jobbat och skrev då en låt som heter Hej hej (vilken hon också framförde).

Imorgon ska vi besöka en afasiklinik i New Jersey. Vi ska även spana efter Snooki, Mike the situation och resten av gänget.

Saknar er och gott kaffe <3

Jenny

Idag har vi varit på jättespännade besök på en skola för barn med autism. Skolan finns på flera olika platser i New York och har barn mellan 3-21 år men i just den här skolan var det så var det så kallad preschool (3-4 år) och kindergarden (5-6 år) med totalt fem klasser med 6-8 elever i varje klass. Förutom att klasserna är uppdelade i åldrar så är de även uppdelade i hög- och lågfungerande grupper. I varje klass finns förutom en lärare flera extra resurser, vissa är till för hela klassen och vissa har hand om ett visst barn som behöver extra mycket stöd.

Skolan delar lokaler med en annan förskola som drivs av kyrkan och den är klassad som väldigt bra vilket medför att det finns en del kändisbarn där. Utan att avslöja för mycket så kan jag säga att vi träffade och pratade en stund med en känd supermodell…

Skolan jobbar mycket med bildstöd i undervisningen. Alla barn har ett schema med uppklistrade pecs-bilder (se bild nedan) där de tydligt kan se dagens aktiviteter. På det sättet blir det tydligt för barnen vad de ska göra, förutom att de hör lärarens ord så får de även bildstöd. En del av barnen som var lågfungerande hade foton och de som kommit längre hade aktiviteten skriven som text. Allt var väldigt individanpassat. De jobbar även efter devisen CHAMP som står för: Caring, Hand-holdning, Appropriate, Motivated och Positve. Efter varje aktivitet så utvärderar läraren om eleverna har varit en champ, till exempel genom att lyssna på samlingen eller inte störa o.s.v. Det känns väldigt amerikanskt men kan säkert fungera bra.

Det jobbar två logopeder på skolan och de jobbar med eleverna i klassrummet, så kallade push-ins, och enskild och då kallas det pull-outs. Skolans policy är att jobba så mycket som möjligt i klassrummet men även enskild träning kan vara bra ibland och den ena logopeden vi pratade med förespråkade en mix av båda sätten.

Det första vi fick se var en gruppträning som logopeden höll i i en av kindergarden-klasserna. Logopeden läste två sagor högt för klassen som handlade om att bli arg och att man då kan lugna ner sig genom att ta ett djupt andetag och räkna till tio. Vi fick höra att några av barnen har eller har haft problem med utbrott och våldsamt beteende så den här typen av saga känns verkligen relevant för dehär barnen. När de själva blir arga kan lärarna påminna dem om hur man kan göra när man blir arg, ta ett djupt andetag, räkna till tio och sen släppa det. Efter att logopeden läst boken turades barnen om att tillsammans med henne och läraren spela upp händelsen i en liten dramatisering. Träningen kändes väldigt riktad och bra! Dock blev det väldigt högljutt, speciellt läraren gick in i rollen som arg men vi har märkt att lärarna här ofta är väldigt hurtiga och allt ska gå snabbt så det är nog en kulturell skillnad som vi märkt av innan också.

Det andra fick se var en pre-school klass som hade sin morgonsamling. Läraren började med att gå igenom vad de skulle prata om vilket kändes väldigt bra eftersom barn med autism behöver tydliga ramar och veta vad som väntar. De använde sig av en smartboard som är som en jättestor ipad kan man säga. En stor skärm (som en whiteboard) som är kopplad till datorn och man kan skriva på den med speciella pennor (eller bara med fingrarana!) och flytta runt saker. De använder ett speciellt program där de kan lägga in allt möjligt, bilder, texter, sånger, scheman o.s.v. Superbra grej verkligen! Jag vet att det även finns på vissa ställen i Sverige. Alla barn får skriva sitt namn på tavlan, vissa kan hela själva medan andra får hjälp i form av streckade linjer på vissa eller alla bokstäver. Det är tydligt barnen är på rätt olika nivå, ett av barnen kan/vill knappt stå själv utan ramlar ihop på golvet när lärare släpper taget. I denna klass finns förutom läraren tre extra resurser som tar hand om barnen och man förstår att det behövs. De sjunger flera sånger och gör rörelser till och alla barn får varsin uppgift, till exempel att kolla hur vädret är och sätta upp rätt bild på väder-schemat eller att räkna hur många som är i klassen idag.

Vi fick även se en individuell träningssession som en av logopederna hade med en treårig pojke. Han var inte autistisk men hade en utvecklingsförsening som gjorde att han låg långt efter i sin kommunikativa och verbala förmåga. Även här använde logopeden ett schema med pecs-bilder över vad det skulle göra, tydligt och bra för pojken. De läste en saga om olika fordon och pojken fick matcha bilder. De övade även på interaktion genom att pojken ibland var tvungen att be om hjälp med vissa saker och då tvingades han att vända sig till logopeden. Han försökte först själv men bad om hjälp efter en stund och det var kul att se att träningen fungerade.

Det var ett väldigt givande besök och kul att se hur lärarna och logopederna jobbar med de här barnen. Något vi alla tydligt märkte av var den extremt dåliga luftkvaliteten i skolan. Det var otroligt varmt och fanns knappt något syre. Innan lunch var det två barn som nästan låg och sov mot bordet och det är inte konstigt. Vi höll själva på att nicka till några gånger.

På eftermiddagen satt vi med på ett off- campus seminarium som är som våra kliniska seminarier ungefär. Logopedstudenterna som är ute på praktik ses en gång i veckan och utbyter erfarenheter och berättar om vad de gör och presenterar en av sina patienter lite närmare. Det var intressant att höra lite om deras erfarenheter!

Mellan dagens schemalagda aktiviteter hade vi några timmar ledig och då passade jag, Jenny och Siri på att ta en tur i Central Park och äta en pretzel i det sköna vädret. Vi hann även med en sväng på en leksaksaffär och Siri var nära att köpa ett angrybird-gosedjur. Jenny införskaffade lite ny konst till ny lägisen där hemma. Emely tog sig en tur i Greenwich och kom hem med några fynd. I kväll har vi ätit jättegod limekyckling som Siri har lagat till oss och nu börjar det bli dags att lägga sig här. God natt!

Emma

Nu har vi varit här en vecka! 1 av 5, som tummetotten på en high five. Det känns som att vi varit här mycket längre för man gör så mycket om dagarna.

Just idag hade vi sovmorgon men gick ändå upp vid 08. Åt vår vanliga frukostbuffé bestående av cinnamon/raisin-bagels med philadelphia och skinka alternativt (den mycket uppskattade) peanutbutter. Till detta serveras nescafé/juice, flingor med mjölk och blåbär och idag lyxande vi lite extra med vars ett ägg. Så, det var dagens matrapport till alla eventuella oroliga mammor:) Efter hotellintaget var det till att förbränna lite, powerwalk/springtur/rumppass i vardagsrummet, ja alla körde sin grej.

Dusch och fix sen iväg till skolan, NYU. Tunnelbanan dit, andra stoppet och vi behöver inte ens kolla kartan längre. Vi börjar bli locals, lite i alla fall. Föreläsningarna hålls några blocks från kliniken i en stor byggnad med marmortrappor och police officers vid ingången. Första besöket fick vi signa in men nu känner vakterna igen oss, de till och med skojar litegrann. Man tar hissen upp till 6:e våningen och en inte lika polerad sal, med plaststolar i tre långa rader. I korridoren utanför träffade vi ännu fler av logopedtjejerna från sommarens Sverigebesök, ett kärt återseende. Vi blev även introducerade för några nya ansikten och var alla överens om att vi ser fram emot deras planerade ”after school” imorgon kväll. Det är ett event tillägnat oss, där vi ska få lära känna NYU-studenter över några drinkar och få träffa de som ska på utbyte till Sverige sommaren 2013. Det är tydligen många som ser fram emot att träffa oss. Gulligt! I övrigt är det lite dålig timing då nästan alla har sina midterms (stora tentor) de närmsta två veckorna med efterföljande springbreak (då många reser hem till sina familjer).

Sista veckan kommer vi nog ha mycket att göra då våra vänner har tid att umgås, det (förhoppningsvis) har exploderat i vårgrönska och då vi (troligen) har en massa turistande kvar. Vi har nämligen gjort en sammanställning av allt vi vill hinna uppleva här, det blev 3 A4-sidor. Än så länge är här dock isiga vindar, snöblandat regn och jag ska försöka leta mig tillbaka till den röda tråden.

Vi gled ner på första raden i de grå plaststolarna, var och en med ett tillhörande litet skrivbord. Anna-Eva, den trevliga, svenska doktoranden ifrån tisdagens lunchdejt, hade ordet idag. Föreläsningen bar titeln ”Language disorders in school aged children” där många av begreppen från vår hösttermin togs upp. Underkategorier var: ”Assessment & intervention”, ”Phonological processing skills” och ”longitudinal studies”. Anna-Eva pratade bland annat om fonologisk medvetenhet, strategier för läsförståelse och ordfinnandeproblem. Sist gick hon igenom två artiklar. Vi pratade med henne i pausen, i övrigt var det inte många som sa något. Det var skönt för oss med ett välkänt ämne, samt att få lite uppfräschning. Efteråt pratade vi om upplägget på de amerikanska studenternas utbildning. De väljer själva i vilken ordning de vill läsa sina kurser, vilket gör att de inte har fasta klasser utan ”hoppar runt”. Vår kvartett var ense om att utbildningen vid Lunds universitet har ett bättre upplägg med en sammanhållen tanke bakom. Det är även positivt att vi har våra praktikperioder inbakade under respektive termin. Här har de all kliniktid först efter flera år.

Efter class åt vi lunch. Tjejerna gick i några affärer medan jag valde att fly regnrusket på Starbucks. Jag hittade ett trivselhörn, kurade in mig med en varm äppledryck, saknade via wifi och tittade ut på gula taxibilar och paraplyn. Det är frustrerande att inte kunna kontakta sina nära och kära på grund av tidsskillnaden, när de är lediga sover vi, när vi är lediga sover de, därför gäller det att ta tillfällena i akt att förgylla en håla. Det lär bli en hel del långa håltimmar framöver vilket kan bli lite frustrerande. 3h är både för mycket och för lite tid att ta sig an något större projekt som muséer eller liknande, men vi är givetvis väldigt tacksamma över att få se så mycket! Efter en stund droppade trion in och vi myste den sista stunden innan det var dags att gå på kvällspasset.

På nionde våningen mötte vi tre nyblivna kvinnor, två logopedstudenter och en legitimerad logoped, vid ett enormt bord. Vi skulle få närvara vid gruppterapi av transsexuella patienter, just denna grupp (vilket även är vanligast vid logopedbehandling) är män omgjorda till kvinnor. Vi blev tillsagda att sätta oss vid ena bordsändan, fick ingen introduktion och inte heller chans att introducera oss. Detta kändes lite olustigt. Kvinnorna kramade om varandra, men det märktes att detta inte var en gest de var helt bekväma med. Den ena kvinnan var stå-up komiker. Hon talade om hur hon använder sina rösttekniker på scen och vi fick en flyer till hennes show.

En fjärde kvinna gör entré. Hon är äldre, lång som ett ösregn, har axellångt hår, snitsig scarfs och stora manshänder med välvårdade svarta nagler. Rösten är mörk och avslöjande, speciellt då hon hostar. Troligen har han/hon inte genomgått operation än och kanske inte heller vill. Dock använder han ett kvinnligt namn och vill med all bestämdhet uppfattas som kvinna med hjälp av yttre attribut. Alla kvinnliga manér är dock inte befästa och hon sitter typiskt manligt med benen brett isär.

Alla gör uppmjukande övningar och jobbar med andning. Papper med repliker delas ut och filmklipp sätts igång på en stor skärm. Charlize Theron spelar huvudrollen, en härjad, storvuxen kvinna med manlig hållning och attityd. Klippet avbryts mitt i för att nästkommande replik kan vara icke-barnvänlig. Detta känns typiskt amerikanskt och kvinnorna tycker det är löjligt att de inte får höra frasen, säger ”we are all adults” och fyller själva i meningen med "halvsnuskigheter". Filmen skall främst belysa kroppshållning och vad som anses manligt respektive kvinnligt. Deltagarna får i uppdrag att studera Charlize i detalj. De kommer fram till att hon i denna roll har ett sparsmakat minspel, har yviga armrörelser och rör sig i stela blockmönster. Detta i kontrast till mjuka, kroppsnära kvinnliga rörelser. När skillnaderna diskuterats får deltagarna (två och två) gå upp på golvet. De ska, med hjälp av de utdelade monologerna samt direktiv kring vad de själv behöver arbeta med, gestalta scener ur filmen. Bland annat får de i instruktion att bibehålla sina röst- och andningstekniker även då de blir emotionella. Logopeden säger även att de måste kontrollera sina rörelser, försöka framställa sig som mindre, även om de fortfarande är stora i sin kroppsbyggnad. ”You gotta get in to your body woman”. Allt går således ut på att göra dem mer medvetna om sin kropp, röst och vad de signalerar. 

Det känns som en glad och öppen grupp och logopeden berättar att de träffats 1gång/vecka i ca 2 år, men att antalet medlemmar varierar. Några av dem går även i individuell terapi och flera av dem känner varandra väl då de även träffas i andra stöttande sammanhang. Sammanfattningsvis var det en intressant, för några känsloladdad auskultation som slutade ca 18.30.

Vi tog oss hem, Jenny gjorde kyckling curry, Siri dammsög, Emma dukade och jag skrev dessa rader. Prick klockan 21 drog elementkoncerten igång, för exakt en vecka sedan var det skrik och panik, nu sa vi ”jaha, då var klockan nio”. Mycket hinner hända på en amerikansk tummetott.

Skrivet av: Emely

Ps1. Om ni vill se fler bilder så klicka tillbaka på äldre inlägg, där finns nu lite fler go´bitar. Om ni inte orkar bläddra så finns mina bilder även nedan.

Ps2. Kommentera gärna så att vi vet vem som läser (nyfikna).

 Vårt kök.

Välkomstfikan på NYU

 

 

Skolan vi besökte.

 

 

Barnens skolbuss.

 

 

Grand Central Station

 

Inne på New York Public Library

 

 

Pizzaslice i solen utanför.

 

Vårsol.

 

 

Brakedance i tunnelbanan.

 

 

Enormt välgjorda installationer av djur i dess naturliga miljöer. Mycket imponerande!

 

 

 

 

 

 

 

Sist men inte minst en slängpuss till alla saknade.

Kära blogg,

då var det dags för mig Jenny a.k.a ”den sista bloggaren” att göra en insats här.  Vi har sett att vi har rätt många besökare vilket vi tycker är superkul! Ni får gärna lämna kommentarer :)

Dagen började jag med att nöjt inse att jag var frisk efter att ha drömt att jag hade feber och halsfluss. Efter att ha friskförklarat mig själv steg jag upp och blev ännu gladare när såg att Emma hade dukat fram frukost till oss alla.

Efter att ha avnjutit lite yoghurt samt en macka med mitt nya hälsosamma favoritpålägg jordnötssmör gick jag och Emma till affären för att fylla på vårt kylskåp.

Då klockan slagit kvart över tio gick vi ner till vår tunnelbana. Under den korta väntan på tåget avnjöt vi alla lite livemusik framfört av en man med både gitarr och panflöjt. Siri blev imponerad och skänkte lite pengar.

Väl framme på institutionen hade studenterna dukat upp välkomstfika. Eftersom vi är i USA var den såklart rätt rejäl. Energin peakade.

Efter fikan hade vi en liten håla där Emely passade på att åka och byta en kamera som hon köpt medan jag, Siri och Emma passade på att ta en liten manikyr/pedikyr. Vi kände att man får passa på då nagellack är med regel än undantag på logopederna här i New York. Tycka vad man vill om det, men vi föregår i detta fall inte med gott exempel utan kör på ”att ta seden dit man kommer”.

 

Att träffas i grupp kan vara en fördel då det kan vara motiverande att få vara eller att få en förebild. Deltagarna verkade verkligen uppskatta sessionen och två av dem har gått i samma grupp i fyra år och känner varandra väl. Det vi reagerade lite över var att logopedstudenterna mest var de som hördes och tog plats. När deltagarna skulle svara på frågor eller formulera sig fick dem inte tillräckligt med tid. Kom inte ett svar snabbt så fortsatte logopedstudenterna att prata eller ställa nya frågor vilket vi upplevde som lite frustrerande. Efter gruppmötet så frågade vi efter deltagarnas satta diagnoser men logopedstudenterna visste inte mer än att de var non fluent samt att en person även hade talapraxi. Detta tyckte vi var lite bristfälligt eftersom diagnosen borde påverka upplägget. Två av patienterna uppgavs även gå i individuell träning på ett annat ställe.

Sammanfattningsvis tyckte vi att det var en del brister i upplägget samt att det saknades informationsutbyte mellan olika vårdinstanser. Som stimulans och supportgrupp tycker vi att gruppen fyllde ett syfte. Logopedstudenterna lyckades med att skapa ett bra och avslappnat klimat i gruppen och det kändes att deltagarna uppskattade att få träffas.

Efter afasigruppen var det återigen dags för en liten håla innan vår kvällsföreläsning skulle börja. Eftersom som vi bytt lunch mot nagelvård tog vi nu en sen lunch. Hungriga valsade vi rakt över gatan där vi hamnade på en välkänd snabbmatskedja. Medvetna om dagens ekonomi tyckte vi att det var på tiden att jämför lite index. The Big Mac Index.

Kl 17 steg vi innanför dörrarna i en vacker universitetsbyggnad. Jag föreställde mig en fräsch, utsmyckad och fin föreläsningssal. En hisstur senare insåg jag att vi dessvärre befann oss i en amerikansk version av F3*. Föreläsningen om Motor Speech Disorders av Dr. Riedel var intressant. Föreläsningen var inriktad på slapp samt spastisk dysartri. Under föreläsningen fick vi se och höra exempel på de olika formerna samt diskutera olika case.

Efter föreläsningen promenerade vi i rask takt till tunnelbanan för hemfärd. Vädret idag har varit rätt ruggigt så det var skönt att komma hem och glida ner i soffan.

Skrivet av Jenny

* F3 är en föreläsningssal på vår institution i Lund med en aning bristfällig ventilation. 

12 timmar senare…

… är vi hemma efter en fullspäckad dag! Klockan åtta var vi på plats för vår första auskultation som ägde rum på en prepschool  i Chelsea på Manhattan. Vi var alla förväntansfulla innan besöket och det blev väldigt trevligt och givande. Skolan har både elever med normal utveckling och elever med speciella behov, fem klasser med elever som har autism och två klasser för barn med hörselproblem. Det positiva med att ha barnen i samma skola är att de då får möjligheten att interagera med varandra och barnen med typisk utveckling får en ökad förståelse och kunskap kring olika handikapp. Majoriteten av barnen med hörselproblem har även andra handikapp och inlärningssvårigheter vilket gör att de behöver extra mycket stöd. Många av barnen i dessa klasser har cochleaimplantat och för att de ska få möjlighet att höra allt läraren säger använder de Fm-funktion i sina implantat i undervisningen.  Läraren har en sändare och varje elev har en mikrofon där lärarens röst spelas upp. Tack vare dessa missar inte eleverna viktig information från läraren på grund av bakgrundsljudljud i klassrummet, vilket annars ofta är ett stort problem för de här eleverna.

På skolan jobbar de med ett ”Auditory oral program” som går ut på att eleverna tränar sin förmåga att lyssna och tala. De använder inte alls tecken utan fokus ligger på eleverna ska tala och öva upp sin förmåga att lyssna. Eftersom att logopeden jobbar i skolan har de möjlighet att ha ett nära samarbete med lärarna, vilket är en stor skillnad från hur det vanligtvis ser ut i Sverige där de flesta logopeder finns på sjukhusen. Precis som i Sverige har USA nationella mål för eleverna ska kunna i olika ämnen och årskurser och tack vare det närsamarbetet mellan lärare och logoped så kan logopeden fokusera sin terapi så att eleven får träna på just de sakerna han/hon är svag i för att öka chanserna att uppnå målen. Även i hörselklasserna jobbar de efter dessa mål, även om de flesta barn ligger under den förväntande nivån.

Vi fick besöka de två hörselklasserna, en för barn från förskola till åk 2 och den andra för barn från åk 3 till 5. Vi blev mottagna av Miss Nicky, logopeden som hade hand om den äldre klassen. Hon visade oss runt i klassrummet och hennes rum där hon jobbar med eleverna och berättade att vi skulle få vara med när hon träffade två av eleverna från klassen och att vi även skulle få vara med och interagera i behandlingen. Eleverna jobbar både enskilt och i grupp med logopeden och idag var det en gruppsession med två av pojkar och så vi då. Innan själva träningen började gjorde de en ”sound check”  för att kontrollera att Fm-funktionen fungerade. Miss Nicky täckte för munnen och sa olika ljud som pojkarna i tur och ordning fick repetera och ställde frågor de fick svara på. De pratade även om vad de tränat på tidigare och pojkarna fick berätta och korrigera då de svarade fel. Själva träningen gick ut på att de spelade upp ett restaurangbesök där den ena var gäst och den andre kypare, vi fick spela gäster. Båda pojkarna var jättegulliga och tog in oss direkt och vi tyckte att det var jättekul att få vara med i behandlingen.

Klassrummet bredvid logopedens rum

Efter första sessionen gick vi en trappa ner och träffade Miss Cathrine, logopeden som hade hand om de yngre barnen. Där fick vi vara med när hon träffade en flicka med cochleaimplantat. De jobbar väldigt strukturerat med tydliga mål. I början av sessionen gick de igenom vad de skulle göra och flickan fick klistra upp ordningen på ett papper och checka av eftersom. Även här började de med en ”sound check” och gick sen vidare med att gå igenom förra veckans läxa som var en skrivuppgift. Sedan var det talträning och de övade på denna veckas ljud som var /z/ och sen var det lyssningsträning då logopeden gav flerledade instruktioner till flickan. Avslutningsvis fick flickan ge oss instruktioner och även om hon var blyg i början så verkade hon tycka att det var ganska kul.

Som jag sa innan är det stor skillnad i hur logopeder jobbar i Sverige och USA och det som blev extra tydligt för oss nu var just det här med logopeder i skolan. I USA är det en självklarhet att det finns en eller flera logopeder i varje skola medan man i Sverige får vara glad om det över huvud taget finns tillgång till en. När vi berättade om detta trodde de amerikanska logopederna knappt att det var sant, för dem är det en självklarhet att finnas i skolorna och jobba med eleverna i deras naturliga miljö. Efter det här besöket har vi fått se de klara fördelarna med att logopeden faktiskt finns på plats i skolan och kan anpassa behandlingen så att den hjälper eleven att uppnå skolmålen. Vi ser det som vår och våra framtida kollegors uppgift att verka för att det kommer se ut såhär även i Sverige i framtiden!

En annan skillnad vi lagt märke till är logopedernas otroligt positiva attityd och uppmuntran mot barnen. Det är mycket ”good jooob” och ”hight five”. Vi kom fram till att det nog handlar mer om amerikaners sätt att vara än skillnader i det logopediska arbetet men lite extra uppmuntran kan ju alltid vara bra!

Sammanfattningsvis ett väldigt givande besök och många nya intryck att smälta!

Emely i skolbusspegel

Efter skoldagens slut begav vi oss till ett bageri för att få lite energi samt planera resten av dagen. Eftersom klockan bara var drygt tio hade vi mycket tid på oss att fylla dagen med roligheter. Första stoppet blev Grand Central Station som var en otroligt fin byggnad. De firar dessutom 100 år i år och hade en liten utställning där man fick se stationen genom årtiondena. Nästa stopp blev New York Public Library som även det var en superfin byggnad fylld med mängder av böcker och människor som satt lutade över böcker och datorer vid stora fina träbord. Efter det köpte vi varsin pizza slice och satte oss i solen utanför biblioteket och avnjöt den första utelunchen för i år. Så härligt!

Grand Central Station

New York Public Library

Mys och pizza i solen utanför NY Public Library

Efter lite meck med tunnelbanan lyckades vi till sist ta oss till American Museum of Natural History. Helt fantastiskt museum och helt otroligt stort. Vi kollade på 3D-film om rymden, tittade på dinosaurier, apor, fiskar, stenar, träd, lejon, indianer, regnskog, ekorrar och massa massa annat. Efter fyra timmar var det dags att åka hem, äta middag och däcka i soffan. Intensiv men rolig dag!

 Bland dinosaurier

Enormt välgjorda miljöer och djur som vi alla blev imponerade av!

Emma