En tummetott och fyra nyblivna kvinnor
Nu har vi varit här en vecka! 1 av 5, som tummetotten på en high five. Det känns som att vi varit här mycket längre för man gör så mycket om dagarna.
Just idag hade vi sovmorgon men gick ändå upp vid 08. Åt vår vanliga frukostbuffé bestående av cinnamon/raisin-bagels med philadelphia och skinka alternativt (den mycket uppskattade) peanutbutter. Till detta serveras nescafé/juice, flingor med mjölk och blåbär och idag lyxande vi lite extra med vars ett ägg. Så, det var dagens matrapport till alla eventuella oroliga mammor:) Efter hotellintaget var det till att förbränna lite, powerwalk/springtur/rumppass i vardagsrummet, ja alla körde sin grej.
Dusch och fix sen iväg till skolan, NYU. Tunnelbanan dit, andra stoppet och vi behöver inte ens kolla kartan längre. Vi börjar bli locals, lite i alla fall. Föreläsningarna hålls några blocks från kliniken i en stor byggnad med marmortrappor och police officers vid ingången. Första besöket fick vi signa in men nu känner vakterna igen oss, de till och med skojar litegrann. Man tar hissen upp till 6:e våningen och en inte lika polerad sal, med plaststolar i tre långa rader. I korridoren utanför träffade vi ännu fler av logopedtjejerna från sommarens Sverigebesök, ett kärt återseende. Vi blev även introducerade för några nya ansikten och var alla överens om att vi ser fram emot deras planerade ”after school” imorgon kväll. Det är ett event tillägnat oss, där vi ska få lära känna NYU-studenter över några drinkar och få träffa de som ska på utbyte till Sverige sommaren 2013. Det är tydligen många som ser fram emot att träffa oss. Gulligt! I övrigt är det lite dålig timing då nästan alla har sina midterms (stora tentor) de närmsta två veckorna med efterföljande springbreak (då många reser hem till sina familjer).
Sista veckan kommer vi nog ha mycket att göra då våra vänner har tid att umgås, det (förhoppningsvis) har exploderat i vårgrönska och då vi (troligen) har en massa turistande kvar. Vi har nämligen gjort en sammanställning av allt vi vill hinna uppleva här, det blev 3 A4-sidor. Än så länge är här dock isiga vindar, snöblandat regn och jag ska försöka leta mig tillbaka till den röda tråden.
Vi gled ner på första raden i de grå plaststolarna, var och en med ett tillhörande litet skrivbord. Anna-Eva, den trevliga, svenska doktoranden ifrån tisdagens lunchdejt, hade ordet idag. Föreläsningen bar titeln ”Language disorders in school aged children” där många av begreppen från vår hösttermin togs upp. Underkategorier var: ”Assessment & intervention”, ”Phonological processing skills” och ”longitudinal studies”. Anna-Eva pratade bland annat om fonologisk medvetenhet, strategier för läsförståelse och ordfinnandeproblem. Sist gick hon igenom två artiklar. Vi pratade med henne i pausen, i övrigt var det inte många som sa något. Det var skönt för oss med ett välkänt ämne, samt att få lite uppfräschning. Efteråt pratade vi om upplägget på de amerikanska studenternas utbildning. De väljer själva i vilken ordning de vill läsa sina kurser, vilket gör att de inte har fasta klasser utan ”hoppar runt”. Vår kvartett var ense om att utbildningen vid Lunds universitet har ett bättre upplägg med en sammanhållen tanke bakom. Det är även positivt att vi har våra praktikperioder inbakade under respektive termin. Här har de all kliniktid först efter flera år.
Efter class åt vi lunch. Tjejerna gick i några affärer medan jag valde att fly regnrusket på Starbucks. Jag hittade ett trivselhörn, kurade in mig med en varm äppledryck, saknade via wifi och tittade ut på gula taxibilar och paraplyn. Det är frustrerande att inte kunna kontakta sina nära och kära på grund av tidsskillnaden, när de är lediga sover vi, när vi är lediga sover de, därför gäller det att ta tillfällena i akt att förgylla en håla. Det lär bli en hel del långa håltimmar framöver vilket kan bli lite frustrerande. 3h är både för mycket och för lite tid att ta sig an något större projekt som muséer eller liknande, men vi är givetvis väldigt tacksamma över att få se så mycket! Efter en stund droppade trion in och vi myste den sista stunden innan det var dags att gå på kvällspasset.
På nionde våningen mötte vi tre nyblivna kvinnor, två logopedstudenter och en legitimerad logoped, vid ett enormt bord. Vi skulle få närvara vid gruppterapi av transsexuella patienter, just denna grupp (vilket även är vanligast vid logopedbehandling) är män omgjorda till kvinnor. Vi blev tillsagda att sätta oss vid ena bordsändan, fick ingen introduktion och inte heller chans att introducera oss. Detta kändes lite olustigt. Kvinnorna kramade om varandra, men det märktes att detta inte var en gest de var helt bekväma med. Den ena kvinnan var stå-up komiker. Hon talade om hur hon använder sina rösttekniker på scen och vi fick en flyer till hennes show.
En fjärde kvinna gör entré. Hon är äldre, lång som ett ösregn, har axellångt hår, snitsig scarfs och stora manshänder med välvårdade svarta nagler. Rösten är mörk och avslöjande, speciellt då hon hostar. Troligen har han/hon inte genomgått operation än och kanske inte heller vill. Dock använder han ett kvinnligt namn och vill med all bestämdhet uppfattas som kvinna med hjälp av yttre attribut. Alla kvinnliga manér är dock inte befästa och hon sitter typiskt manligt med benen brett isär.
Alla gör uppmjukande övningar och jobbar med andning. Papper med repliker delas ut och filmklipp sätts igång på en stor skärm. Charlize Theron spelar huvudrollen, en härjad, storvuxen kvinna med manlig hållning och attityd. Klippet avbryts mitt i för att nästkommande replik kan vara icke-barnvänlig. Detta känns typiskt amerikanskt och kvinnorna tycker det är löjligt att de inte får höra frasen, säger ”we are all adults” och fyller själva i meningen med "halvsnuskigheter". Filmen skall främst belysa kroppshållning och vad som anses manligt respektive kvinnligt. Deltagarna får i uppdrag att studera Charlize i detalj. De kommer fram till att hon i denna roll har ett sparsmakat minspel, har yviga armrörelser och rör sig i stela blockmönster. Detta i kontrast till mjuka, kroppsnära kvinnliga rörelser. När skillnaderna diskuterats får deltagarna (två och två) gå upp på golvet. De ska, med hjälp av de utdelade monologerna samt direktiv kring vad de själv behöver arbeta med, gestalta scener ur filmen. Bland annat får de i instruktion att bibehålla sina röst- och andningstekniker även då de blir emotionella. Logopeden säger även att de måste kontrollera sina rörelser, försöka framställa sig som mindre, även om de fortfarande är stora i sin kroppsbyggnad. ”You gotta get in to your body woman”. Allt går således ut på att göra dem mer medvetna om sin kropp, röst och vad de signalerar.
Det känns som en glad och öppen grupp och logopeden berättar att de träffats 1gång/vecka i ca 2 år, men att antalet medlemmar varierar. Några av dem går även i individuell terapi och flera av dem känner varandra väl då de även träffas i andra stöttande sammanhang. Sammanfattningsvis var det en intressant, för några känsloladdad auskultation som slutade ca 18.30.
Vi tog oss hem, Jenny gjorde kyckling curry, Siri dammsög, Emma dukade och jag skrev dessa rader. Prick klockan 21 drog elementkoncerten igång, för exakt en vecka sedan var det skrik och panik, nu sa vi ”jaha, då var klockan nio”. Mycket hinner hända på en amerikansk tummetott.
Skrivet av: Emely
Ps1. Om ni vill se fler bilder så klicka tillbaka på äldre inlägg, där finns nu lite fler go´bitar. Om ni inte orkar bläddra så finns mina bilder även nedan.
Ps2. Kommentera gärna så att vi vet vem som läser (nyfikna).
Vårt kök.
