Födelsedag och Rusk Rehab
”Ja må du leva, ja må du leva, ja må du leva uti hundrade år…”
Till dessa toner, paket och cupcake med ljus vaknade Siri, dagens jubilar! Alla fyra myste en stund på sängkanten innan jag och Jenny var tvungna att ge oss av till Midtown och dagens auskultation. Idag skulle vi gå två och två så det passade bra att ”födelsedagsgrisen” fick mysa lite extra länge på sin dag. Vi kom fram till adressen i god tid men fick en smärre chock. Ingången var avstängd och av en byggarbetare fick vi veta att stormen Sandy gått så hårt åt byggnaden att den var bortom räddning och skulle rivas. Vart skulle vi nu ta vägen? Jag och Jenny gick in på sjukhuset bredvid där en receptionist försökte hjälpa oss. Ingen kände igen namnet Dr.Riedel och vi hade inget telefonnummer att nå henne på. Jag ringde till vår handledare och till sjukhusområdets växel, båda utan resultat. Som sänd ifrån ovan spatserade (vad som troligen var) sjukhuschefen förbi och ville genast hjälpa oss. Vi fick följa med in i ett rum där en man gick igenom sina datorregister och slutligen fann numret till en Dr.Riedel. Sjukhuschefen ringde upp henne och fick reda på att hon höll till på ett helt annat ställe ett gäng ”blocks” därifrån. Vi traskade dit, blev visade till fel våning och fick långt om länge träffa rätt person, som tyckte vi var tidiga (då tydligen inte tiden heller stämde).
Nåja. Väl där fick vi en introduktion på hennes kontor följt av en rundvandring. Idag huserar rehabiliteringscentrat på våning 15-17 och allt var tydligen lite rörigt i och med stormen och flytten till den nya byggnaden. Fram till för två år sedan hade ”Rusk rehab” endast haft hand om rent språklig rehabilitering men nu fanns här även en röstspecialist och en sväljningsspecialist. Diagnoser hos vuxna patienter kunde bland andra vara Afasi, ALS och Parkinson men på centrat hjälpte man även barn med allt ifrån Cereberal Pares till syndrom. För barnen var det således både habilitering och rehabilitering. Man erbjöd även kostnadsfria ”after care”-grupper inom områden som Tai Chi, stresshantering, musikterapi m.m. för att exempelvis patienter som inte har några försäkringspengar kvar ska få fortsätta att uppehålla sina färdigheter. Detta gjordes möjligt tack vare volontärer. Dr. Riedel berättade att det idag är stora nedskärningar inom amerikansk sjukvård. Pengar som till exempel kimoterapi kostar mycket pengar och rehabiliteringen (som kan ta flera år för vissa patienter) blir drabbad. På centrat fanns tillgång till logopeder, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, psykologer och läkare. Lokalerna var nya och fräscha och det skedde ett tätt samarbete yrkeskategorierna emellan. Dr. Riedel sa att hon blev mycket imponerad av de afasicentra hon fick se när hon var på besök i Sverige och Köpenhamn.
Efter rundvandringen fick vi sitta med en annan logoped som har en ortodox, judisk, äldre man i behandling. Det är väldigt vanligt med judar här, överallt ser man svartklädda män med höga hattar och mörka lockar. Mannen hade afasi och skulle öva sig på att uttrycka sig koncist och inte "tappa tråden". Han fick därför svara på frågor som vi ställde till honom. Frågorna skulle handla om hans religion och det blev stundtals väldigt djupgående analyser. Logopeden försökte hela tiden att få honom mer specifik i sina svar. Han fick ställa frågor till oss också och mannen undrade vad vi hade emot deras koscherslakt av ´de dumma djuren´. Djurvänner som vi är lät vi frågan passera. Vi diskuterade även kulturella seder man bör ta i beaktning när man som logoped har en judiskt troende i behandling. Logopeden bör då bära sparsmakad klädsel, inte ta i hand och helst låta dörren stå på glänt (då en gift man inte får vara i ett låst rum med en annan kvinna än sin fru). Mötet blev snarare en inblick i judendomen än behandling, men det var trevligt, han var en skojfrisk man. När vi skildes åt önskade han att Gud skulle vara med oss.
Efter besöket fick vi samtala med en annan logoped i 30 minuter. Vi pratade bland annat om tidig intervention, lön och skillnaderna i sjukvårdssystem (Sverige/USA). Kontentan: det amerikanska systemet är inte det lättaste att förstå sig på och har man inte gott om pengar och en heltäckande försäkring är det inte lätt för gemene man.
Det är inte "a piece of cake" att hänga med i deras förkortningar och racersnack alla gånger, EI (Early intervention) hit och IEP (Individual Education Plan) dit. Om en förälder märker att dess barn har problem så kontaktas en läkare som sedan skickar en remiss till rätt instans, alternativt att bedömningen görs i hemmet. I båda fallen måste barnet kvalificera sig för att vara berättigad hjälp. Har barnet endast fonologiska problem får föräldrarna betala ca $100-200 för 45 minuter hos en logoped. Amerikanska medborgare har ofta en försäkring via sitt jobb där en viss summa dras per månad. Även om de har denna försäkring är det dock inte säkert att de får hjälp vid behov då det finns många kryphål och en uppsjö av försäkringsbolag. I dagsläget dras det in mycket även på EI, vilket upprör många.
