Inspirerande dag och pretzel-debut
Idag har vi varit på jättespännade besök på en skola för barn med autism. Skolan finns på flera olika platser i New York och har barn mellan 3-21 år men i just den här skolan var det så var det så kallad preschool (3-4 år) och kindergarden (5-6 år) med totalt fem klasser med 6-8 elever i varje klass. Förutom att klasserna är uppdelade i åldrar så är de även uppdelade i hög- och lågfungerande grupper. I varje klass finns förutom en lärare flera extra resurser, vissa är till för hela klassen och vissa har hand om ett visst barn som behöver extra mycket stöd.
Skolan delar lokaler med en annan förskola som drivs av kyrkan och den är klassad som väldigt bra vilket medför att det finns en del kändisbarn där. Utan att avslöja för mycket så kan jag säga att vi träffade och pratade en stund med en känd supermodell…
Skolan jobbar mycket med bildstöd i undervisningen. Alla barn har ett schema med uppklistrade pecs-bilder (se bild nedan) där de tydligt kan se dagens aktiviteter. På det sättet blir det tydligt för barnen vad de ska göra, förutom att de hör lärarens ord så får de även bildstöd. En del av barnen som var lågfungerande hade foton och de som kommit längre hade aktiviteten skriven som text. Allt var väldigt individanpassat. De jobbar även efter devisen CHAMP som står för: Caring, Hand-holdning, Appropriate, Motivated och Positve. Efter varje aktivitet så utvärderar läraren om eleverna har varit en champ, till exempel genom att lyssna på samlingen eller inte störa o.s.v. Det känns väldigt amerikanskt men kan säkert fungera bra.
Det jobbar två logopeder på skolan och de jobbar med eleverna i klassrummet, så kallade push-ins, och enskild och då kallas det pull-outs. Skolans policy är att jobba så mycket som möjligt i klassrummet men även enskild träning kan vara bra ibland och den ena logopeden vi pratade med förespråkade en mix av båda sätten.
Det första vi fick se var en gruppträning som logopeden höll i i en av kindergarden-klasserna. Logopeden läste två sagor högt för klassen som handlade om att bli arg och att man då kan lugna ner sig genom att ta ett djupt andetag och räkna till tio. Vi fick höra att några av barnen har eller har haft problem med utbrott och våldsamt beteende så den här typen av saga känns verkligen relevant för dehär barnen. När de själva blir arga kan lärarna påminna dem om hur man kan göra när man blir arg, ta ett djupt andetag, räkna till tio och sen släppa det. Efter att logopeden läst boken turades barnen om att tillsammans med henne och läraren spela upp händelsen i en liten dramatisering. Träningen kändes väldigt riktad och bra! Dock blev det väldigt högljutt, speciellt läraren gick in i rollen som arg men vi har märkt att lärarna här ofta är väldigt hurtiga och allt ska gå snabbt så det är nog en kulturell skillnad som vi märkt av innan också.
Det andra fick se var en pre-school klass som hade sin morgonsamling. Läraren började med att gå igenom vad de skulle prata om vilket kändes väldigt bra eftersom barn med autism behöver tydliga ramar och veta vad som väntar. De använde sig av en smartboard som är som en jättestor ipad kan man säga. En stor skärm (som en whiteboard) som är kopplad till datorn och man kan skriva på den med speciella pennor (eller bara med fingrarana!) och flytta runt saker. De använder ett speciellt program där de kan lägga in allt möjligt, bilder, texter, sånger, scheman o.s.v. Superbra grej verkligen! Jag vet att det även finns på vissa ställen i Sverige. Alla barn får skriva sitt namn på tavlan, vissa kan hela själva medan andra får hjälp i form av streckade linjer på vissa eller alla bokstäver. Det är tydligt barnen är på rätt olika nivå, ett av barnen kan/vill knappt stå själv utan ramlar ihop på golvet när lärare släpper taget. I denna klass finns förutom läraren tre extra resurser som tar hand om barnen och man förstår att det behövs. De sjunger flera sånger och gör rörelser till och alla barn får varsin uppgift, till exempel att kolla hur vädret är och sätta upp rätt bild på väder-schemat eller att räkna hur många som är i klassen idag.
Vi fick även se en individuell träningssession som en av logopederna hade med en treårig pojke. Han var inte autistisk men hade en utvecklingsförsening som gjorde att han låg långt efter i sin kommunikativa och verbala förmåga. Även här använde logopeden ett schema med pecs-bilder över vad det skulle göra, tydligt och bra för pojken. De läste en saga om olika fordon och pojken fick matcha bilder. De övade även på interaktion genom att pojken ibland var tvungen att be om hjälp med vissa saker och då tvingades han att vända sig till logopeden. Han försökte först själv men bad om hjälp efter en stund och det var kul att se att träningen fungerade.
Det var ett väldigt givande besök och kul att se hur lärarna och logopederna jobbar med de här barnen. Något vi alla tydligt märkte av var den extremt dåliga luftkvaliteten i skolan. Det var otroligt varmt och fanns knappt något syre. Innan lunch var det två barn som nästan låg och sov mot bordet och det är inte konstigt. Vi höll själva på att nicka till några gånger.
På eftermiddagen satt vi med på ett off- campus seminarium som är som våra kliniska seminarier ungefär. Logopedstudenterna som är ute på praktik ses en gång i veckan och utbyter erfarenheter och berättar om vad de gör och presenterar en av sina patienter lite närmare. Det var intressant att höra lite om deras erfarenheter!
Mellan dagens schemalagda aktiviteter hade vi några timmar ledig och då passade jag, Jenny och Siri på att ta en tur i Central Park och äta en pretzel i det sköna vädret. Vi hann även med en sväng på en leksaksaffär och Siri var nära att köpa ett angrybird-gosedjur. Jenny införskaffade lite ny konst till ny lägisen där hemma. Emely tog sig en tur i Greenwich och kom hem med några fynd. I kväll har vi ätit jättegod limekyckling som Siri har lagat till oss och nu börjar det bli dags att lägga sig här. God natt!
Emma
