torsdag, fredag, lördag & söndag
Ber om ursäkt för dålig uppdatering. Anledningen är att vi knappt varit hemma annat än och vänt mellan olika turer. Här kommer dock en sammanfattning av det senaste.
I torsdags var vi återigen på Hebrew Academy for Special Children (HASC) i Brooklyn. Den här gången gick det dock lite smidigare att ta sig dit. Dagen såg i stort sett ut som i tisdags. Vi observerade logopeder (främst logopedstudenter under övervakning av sina handledare) i deras arbete med barnen och fick även sitta med under ett par lektioner. Det första vi fick se var hur logopeden Irene gjorde en språklig bedömning på en femårig pojke. Hon använde testet PLS 5 (preschool language scales) som både testar expressivt och receptiv språklig förmåga. Språkbedömningar har vi både sett och utfört en hel del av hittills på utbildningen men det är alltid spännande att se hur olika logopeder gör det. Irene var extremt klämmig i sin logopedroll. Hon var sträng och krävde hög disciplin av barnen samtidigt som hon var uppmuntrande genom att skoja och berömma barnen när de utförde en uppgift väl. Något som jag tycker att många amerikanska logopeder gör bättre än en hel del svenska logopeder jag sett arbeta, är att de inte håller på och daltar så himla mycket med barnen (inte på ett skräckinjagande sätt, barnen får uppmuntran och beröm och logopederna ”high fivar” dem stup i kvarten)! Hemma har jag flera gånger sett logopeder som låter barnen styra terapin och ger upp så fort barnet inte vill. Jag har svårt att sätta fingret på exakt vad de är som de amerikanska logopederna gör... De utför terapi och bedömningar med en beslutsamhet och bestämdhet som gör att barnen verkar förstå att det är dags att prestera. Det är väldigt sällan så att logopederna inte lyckas få med sig barnen och tvingas ge upp. Kanske beror det också på att logopeden sitter i skolan och barnen ser på dem lite som på sina vanliga lärare och på terapin som skolarbete som måste utföras. Det är kanske annorlunda om man, som i Sverige, åker till logopeden på sjukhuset. Det har i alla fall varit väldigt roligt att se skillnaden på amerikanska och svenska logopeders arbetssätt. Ibland kan det visserligen kännas som att det är lite för mycket ”go” i de amerikanska logopederna. Terapin kan bli rätt hetsig och de stannar aldrig länge på en och samma uppgift. Å andra sidan får de väldigt mycket gjort…!
Som patient hos logopederna på HASC gäller det att man inte är lättdistraherad. Terapirummen är överfulla av leksaker inom syn- och räckhåll och gång på gång kommer någon in i behandlingsrummet för att hämta saker eller prata med den behandlande logopeden. Många av barnen på skolan har uppmärksamhetsstörningar och jag tror också att typiskt utvecklade barn (och vuxna!) hade uppfattat miljön som störande. Något som gjorde oss både förvånade och besvikna var att logopederna verkade underskatta elevernas förmåga på många plan. Logopederna och studenterna pratade mycket om elevernas brister och oförmågor med en ganska tråkig attityd över deras huvuden. När vi påpekade detta höll de med oss men försvarade sig med att patienten ändå inte hade minsta förmåga att förstå vad de sa. På utbildningen har vi verkligen fått inpräntat att hur lågfungerande man än anser att en patient är så får man aldrig, aldrig, aldrig prata om patienten när den befinner sig i rummet.
Utöver detta hade vi en trevlig dag på HASC och jag tycker att de gör ett bra jobb för de barn som inte anses passa in i något annan skola eller ”program” på grund av sina ovanliga och komplicerade kombinationer av svårigheter.
När vi slutade blev vi (efter lång väntan på grund av bilköer) upphämtade av den amerikanska logopedstudenten Lauryn vars familj bjudit in oss till deras hem Philadelphia. Vi satt stumma av beundran i baksätet när Lauryn vant tråcklade ut ur stan i den värsta eftermiddagstrafiken jag sett. Resan som brukar ta två timmar tog dubbelt så lång tid. Men fram kom vi! Lauryns barndomshem låg i en idyllisk förstad till Philadelphia och huset såg ut som en uppförstorad version av de sju dvärgarnas stuga, särskilt invändigt. Hennes mamma var världens gulligaste och välkomnade oss med en buffé av diverse amerikanska snacks som vi, utsvultna efter den långa bilfärden, hetsåt. Sedan åkte vi in till Philadelphia där vi åt middag på ett litet ställe i gamla staden. Många restauranger i staten Pennsylvania (där Philadelphia ligger) har inget utskänkningstillstånd men det är helt okej att ta med sig eget vin. Därför hade Lauryns föräldrar skickat med oss två flaskor i en kylväska. När vi kom hem igen tände Lauryns mamma en brasa och dukade fram te och choklad. Emma och jag kämpade tappert för att hålla ögonen öppna men fick tillslut kasta in handduken och gå upp och lägga oss medan de andra satt uppe ett tag till. Eftersom de senaste tre veckornas sömn påverkats av väsnandes element, sirentjut och Emmas nattliga tillrop tyckte jag att det var underbart att få en egen säng i ett eget rum i ett stort hus ute på landet. Vi sov som prinsessor!
Morgonen därpå böjds det på en sockerchock i form av äppelkaka och vår nya favorit ”banana walnut bread”.
Efter frukosten packade vi ihop oss, tog farväl av Lauryns underbara föräldrar som skämt bort oss alldeles för mycket och gav oss sedan in till stan där Lauryn gav oss en guidad tur. Vi började i stans ”gamla” delar som ju inte är så värst gamla mätt med våra svenska mått. De äldsta byggnaderna var från sjuttonhundratalets andra hälft. De var såklart ändå mycket intressant för oss och vi lärde oss en massa nytt om quakers, stadens grundare William Penn och Betsy Ross som var kvinnan som ”designade” den amerikanska flaggan. Till lunch provade vi den lokala specialiteten ”chees steak”; en baguett fylld med hackat kött (lite som kebabkött), lök och ost. En aning övermäktigt. Mättnaden/illamåendet höll i sig till långt efter middagstid.
När vi kom fram till den stora trappan framför konstmuseet som Rocky sprang upp för i filmen, gjorde jag och Jenny likadant i hopp om att skaka av oss ett par kalorier. På toppen erbjöd sig en man att fotografera oss. Han verkade ha gjort det förut och instruerade oss att inta olika poser. Här är resultatet:
Sedan var det dags för oss att ta farväl av Lauryn och hoppa på bussen till New York igen. På kvällen besökte vi ett par olika barer här i närheten. En av dem, ”The back door”, var inredd som ett enormt vardagsrum med soffor, öppen spis och kristallkronor. Och drinkarna serverades ur kaffekoppar! Där dök plötsligt en av våra tidigare äldrekursare Tobias, numera färdig audionom, upp. Han är här med sitt band och hade haft spelning. Världen är liten! Trötta efter en lång dag gick vi hem och lagade pannkakor innan vi slocknade.
Lördagen spenderade vi på olika håll. Emmas föräldrar har kommit hit så hon träffade såklart dem och Emely ägnade sig åt secondhandshopping i Brooklyn. Jag och Jenny började dagen med en stadig frukost på ett kafé några kvarter bort och tog sedan tunnelbanan till andra sidan Manhattan och stadsdelen Chelsea. Vid trettioförsta gatan börjar den så kallade ”highlinen”, ett gammalt nedlagt järnvägsspår som går högt upp i luften och har gjorts om till ett (på sommaren säkert grönskande) promenadstråk. Där, högt upp i luften mellan skyskraporna, fick vi en solig om än lite blåsig tur. Väl nere på marken strosade vi i Greenwich Village och Soho.
Vi köpte lördagsgodis i den svenska affären Sockerbit
Sedan var det dags att åka hem och ladda om batterierna och plocka upp Emely innan vi gav os ut på en helkväll med middag, skybar och klubb!
Även under söndagen körde var och en lite av sitt eget race. Emma var med sin familj, jag var på Moma och Jenny och Emely var på marknad. Nu har Jenny och jag just ätit världens största pizza.
Jag uppdaterar med bilder under morgondagen.
Siri <3
