newyorkbloggopeder.blogg.se

Dagens skolbesök ägde rum på ett av New Yorks större sjukhus, Mount Sinai. Sjukhuset ligger på Upper East Side och har förutom sina vanliga avdelningar även en VIP-avdelning där man kan få privata sviter, badrum med marmor, utsikt över Central Park och två sjuksköterskor som tar hand om en. Dock avslöjade logopeden som visade oss runt att många av kunderna på den avdelningen kan vara väldigt krävande och att det därför inte var så populärt att jobba där. Men man får nog ta del av mycket kul skvaller!!

Vi blev som sagt runtvisade av en logoped som jobbade på sjukhuset. Hon jobbade med rehabilitering i olika skeden i sjukdomsförloppet. Hon träffar patienterna då de precis kommit in till sjukhuset för en bedömning och fortsätter sedan att träffa dem för träning under sjukhusvistelsen. Vissa patienter fortsätter att komma tillbaka för terapi även efter att de skrivits ut från sjukhuset. Patienterna hon träffar har olika typer av hjärnskador, ofta från stroke eller traumatiska hjärnskador.

Det första vi fick se var en sväljningsröntgen av en kvinna som vi tror varit med om en olycka. Anledningen till att vi tror det är att hon var väldigt ung och strokepatienterna är ofta äldre. På grund av skador på nerverna i musklerna som behövs vid sväljning kan patienter som råkat ut för olyckor eller stroke få problem med att svälja och därmed att äta. Problemen kan bestå i att man har svårt att hålla munnen stängd (så att maten rinner/ramlar ur munnen), svårt att initiera sväljning eller att man sväljer fel så att en del av maten hamnar i luftstrupen istället för matstrupen. Ofta resulterar det sistnämnda i att patienten börjar hosta men ibland märks ingenting och maten rinner ner i lungorna utan att varken personen själv eller omgivningen märker något. Det är självklart farligt och kan leda till lunginflammation och om patienten redan är sjuk kan det få en dödlig utgång. Därför är den här typen av sväljningsröntgen mycket viktiga eftersom man ser hela sväljningsförloppet och vart maten tar vägen. Genom att vätskan som patienten sväljer har blandats med barium syns den på röntgen. Logopeden beskrev fallet som ”lite tråkigt” eftersom kvinnan svalde bra och allt såg normalt ut. Efter detta fick vi se en gruppsession som två logopedstudenter höll i. De pratade om St Patricks Day som precis firats här och patienterna fick brainstorma olika associationer. De associerade även olika musikinstrument och pratade om vilken musik de tyckte om att lyssna på. Som vi sett flera gånger tidigare under gruppsessioner så är det väldigt många som leder gruppen. I det här fallet var det en logoped och två logopedstudenter och det blev ganska rörigt. Patienterna var på olika nivåer och olika logopeder pratade med olika patienter samtidigt så det kändes inte som att det blev någon ordentlig gruppsession.

 

Ett VIP-rum

 

Sedan delades vi upp på olika håll och fick se lite olika saker, jag fick följa med en logoped och en logopedstudent. Det första de gjorde vara att träffa en man som hade en trakeostomi, alltså en venlig ner i luftstrupen genom vilken han andas. Mannen hade varit med om en olycka och fått en traumatisk hjärnskada som orsakat kognitiv påverkan samt påverkan på artikulationen. Logopedstudenten övade semantiska kategorier med mannen där han skulle svara på vad tre upplästa ord hade för gemensam nämnare (till exempel att alla ord var färger). Han får även se bilder där något inte stämmer och ska kunna avgöra vad som är fel. Mannen klarar vissa saker men behöver hjälp med andra men logopederna är överens om att han förbättrats sedan förra veckan vilket är ett bra tecken. Vi träffade sedan två andra patienter som båda haft stroke och logopedstudenten testade semantiska kategorier, problemlösning, logiskt tänkande, flerledade instruktioner och ordfinnande. Båda dessa patienter klarade uppgifterna väldigt bra och beskrevs ha minimal påverkan på kognitionen.

Det sista vi fick göra under vårt besök var att observera lunchen för de av patienterna som hade modifierade dieter. Det var fem patienter och alla hade olika kost. Kvinnan vars röntgen vi observerade i början av dagen fick för första gången sedan sin olycka äta riktig mat, men i små tuggor till en början. Efter en tugga/klunk kontrollerade logopederna röstkvaliteten på patienten så att den inte lät ”gurglig” eftersom detta är ett tecken på felsväljning ner i luftstrupen. En annan av patienterna kunde bara äta puré-konsistenser så hans mat var passerad och dryckerna förtjockade. Han fick prova att dricka lite vanligt vetten men började hosta vilket tyder på att vattnet rinner mer i luftstrupen. Tjockare konsistenser är lättare att konstrollera och rinner inte iväg lika lätt. Patienterna får vara med i lunchgruppen tills de lärt sig hantera sitt ätande och sväljning självständigt.

Efter besöket och en välbehövlig lunch begav vi oss ner till Lower East Side och museet ”Tenement” som ligger ett kvarter från där vi bor. Museet är ett hus som bevarats sedan tiden då Lower East Side var en slags slum dit alla immigranter kom när de anlände till New York. Huset byggdes runt 1870 och då kallades området ”Kleine Deutschland” eftersom det bodde så mycket tyskar här.  Husen byggdes för att kunna inhysa så många personer som möjligt på minsta möjliga yta. Trapphusen var trånga och mörka, elektricitet installerades inte i huset förrän 1924. På grund av att lägenheterna byggdes så tätt fanns det bara fönster i en riktning så de flesta rum saknade fönster. Nedervåningarna i husen var alltid affärer eller restauranger. De första 30 åren fanns varken gas eller rinnande vatten i huset så de 140 personer som bodde i huset eldade med kol (!) i sina lägenheter för att hålla värmen. Det fans en (!!) kran på gården där man kunde hämta vatten och den låg vägg i vägg med de fyra utedass som fanns på innergården. Runt år 1900 kom det i alla fall gas och rinnande vatten samt fotogenlampor till trapphusen. Runt den här tiden kom även en lag i New York som sa att alla rum var tvungna att ha fönster eller fönster som ledde till ett rum hade fönster. För att tillgodose detta byggde man schakt så att även rum som inte vätte ut som gatan fick lite dagsljus. Huset vi bor i är likadant och vi har två sådana schakt, ett utanför fönstren i badrummet och köket och ett utanför ett av sovrummen. Rätt kul att vi faktiskt bor i en byggnad som har så mycket historia!

 

Såhär kunde man bo

 

Runt 1935 kom en lag som sa att inga trappräcken fick vara av trä, på grund av brandrisken. Vid den här tidpunkten var Lower East side inte lika överbefolkat som innan, många immigranter hade fått bättre levnadsvillkor och flyttat. I huset där museet är idag bodde bara sju familjer när lagen kom och husägaren valde att vräka alla och stänga igen huset eftersom han inte hade råd att byta ut räckena. Huset stod sedan helt orört i 50 år innan de två grundarna till museet hittade det så de letade efter kontorslokaler. De har sedan byggt upp lägenheter i huset precis som det såg ut under tiden då folk bodde där. Det var otroligt kul att se hur de verkligen bodde och guiden vi hade var otroligt bra. Om ni besöker New York och är intresserade av stadens historia så kan vi alla verkligen rekommendera att ta en tur hit!

 

Lower East Side då

 

Lower East Side nu

 

Efter turen och ett besök i museets shop var det dags för veckohandling på vår matbutik. Sedan gick jag och Siri två gator ner till Chinatown och köpte 10 dumplings för 3 dollar, mycket gott! Jenny avnjöt den amerikanska klassikern ”mac and cheese”. Nu har alla börjat gå och lägga sig och det är dags för mig också.

God natt!

Emma