Sockerchock, afasi och dysartri
Kära blogg,
då var det dags för mig Jenny a.k.a ”den sista bloggaren” att göra en insats här. Vi har sett att vi har rätt många besökare vilket vi tycker är superkul! Ni får gärna lämna kommentarer :)
Dagen började jag med att nöjt inse att jag var frisk efter att ha drömt att jag hade feber och halsfluss. Efter att ha friskförklarat mig själv steg jag upp och blev ännu gladare när såg att Emma hade dukat fram frukost till oss alla.
Efter att ha avnjutit lite yoghurt samt en macka med mitt nya hälsosamma favoritpålägg jordnötssmör gick jag och Emma till affären för att fylla på vårt kylskåp.
Då klockan slagit kvart över tio gick vi ner till vår tunnelbana. Under den korta väntan på tåget avnjöt vi alla lite livemusik framfört av en man med både gitarr och panflöjt. Siri blev imponerad och skänkte lite pengar.
Väl framme på institutionen hade studenterna dukat upp välkomstfika. Eftersom vi är i USA var den såklart rätt rejäl. Energin peakade.
Efter fikan hade vi en liten håla där Emely passade på att åka och byta en kamera som hon köpt medan jag, Siri och Emma passade på att ta en liten manikyr/pedikyr. Vi kände att man får passa på då nagellack är med regel än undantag på logopederna här i New York. Tycka vad man vill om det, men vi föregår i detta fall inte med gott exempel utan kör på ”att ta seden dit man kommer”.
Att träffas i grupp kan vara en fördel då det kan vara motiverande att få vara eller att få en förebild. Deltagarna verkade verkligen uppskatta sessionen och två av dem har gått i samma grupp i fyra år och känner varandra väl. Det vi reagerade lite över var att logopedstudenterna mest var de som hördes och tog plats. När deltagarna skulle svara på frågor eller formulera sig fick dem inte tillräckligt med tid. Kom inte ett svar snabbt så fortsatte logopedstudenterna att prata eller ställa nya frågor vilket vi upplevde som lite frustrerande. Efter gruppmötet så frågade vi efter deltagarnas satta diagnoser men logopedstudenterna visste inte mer än att de var non fluent samt att en person även hade talapraxi. Detta tyckte vi var lite bristfälligt eftersom diagnosen borde påverka upplägget. Två av patienterna uppgavs även gå i individuell träning på ett annat ställe.
Sammanfattningsvis tyckte vi att det var en del brister i upplägget samt att det saknades informationsutbyte mellan olika vårdinstanser. Som stimulans och supportgrupp tycker vi att gruppen fyllde ett syfte. Logopedstudenterna lyckades med att skapa ett bra och avslappnat klimat i gruppen och det kändes att deltagarna uppskattade att få träffas.
Efter afasigruppen var det återigen dags för en liten håla innan vår kvällsföreläsning skulle börja. Eftersom som vi bytt lunch mot nagelvård tog vi nu en sen lunch. Hungriga valsade vi rakt över gatan där vi hamnade på en välkänd snabbmatskedja. Medvetna om dagens ekonomi tyckte vi att det var på tiden att jämför lite index. The Big Mac Index.
Kl 17 steg vi innanför dörrarna i en vacker universitetsbyggnad. Jag föreställde mig en fräsch, utsmyckad och fin föreläsningssal. En hisstur senare insåg jag att vi dessvärre befann oss i en amerikansk version av F3*. Föreläsningen om Motor Speech Disorders av Dr. Riedel var intressant. Föreläsningen var inriktad på slapp samt spastisk dysartri. Under föreläsningen fick vi se och höra exempel på de olika formerna samt diskutera olika case.
Efter föreläsningen promenerade vi i rask takt till tunnelbanan för hemfärd. Vädret idag har varit rätt ruggigt så det var skönt att komma hem och glida ner i soffan.
Skrivet av Jenny
* F3 är en föreläsningssal på vår institution i Lund med en aning bristfällig ventilation.
