newyorkbloggopeder.blogg.se

Hej Sverige!

Morgonen inleds tidigt (mitt i natten) av att Emely vill ha sin nattliga konversation med mig, denna sker i sömnen och kan vara rätt underhållande :) De senaste nätterna har jag dock fått smaka den sömnbrist småbarnsföräldrar kan tänkas lida av. Under de första nätterna ställde Emely mest konkreta frågor och babblade på. Nu har dock pratet ändrat karaktär och uttryck till ett mer svårförståeligt tal med dålig artikulation med utdragna ljud. Om detta har med dysartriföreläsningen att göra kan jag bara spekulera i.

Kl 6.00 ringde alarmet då vi skulle åka ändå till the Bronx. På schemat stod det att vi skulle besöka The Children's Evaluation and Rehabilitation Center (CERC) at the Albert Einstein College of Medicine. Kliniken är en av de största utav sitt slag i USA och vänder sig till personer med utvecklingsrelaterade svårigheter. Kliniken tar emot personer i alla åldrar upp till 21 år.

Vid frukosten började jag dagen stabilt med att välta ut mitt juiceglas över hela bordet. Det ska tilläggas att deras ”disktrasor” är under all kritik och det tog hemskt lång tid att torka upp all juice. När vi kom ut från lägenheten kunde vädret beskrivas med mellanstadiefrasen ”it's raining cats and dogs”. Hemskt väder! Vi hoppade i alla fall på vår vanliga tunnelbana från Delancey St och gjorde två byten för att drygt en timme senare anlända till the Bronx. Väl inne i värmen i väntrummet på CERC lägger Siri ”fröken smidig” De Geer kommentaren: ” Jenny, du kör ghetto style på kläderna idag eller?”. Detta var lite pinsamt för 1. Det var en massa andra personer som förstod uttrycket ghetto style och tittade konstigt på oss tror jag (jag är inte säker för jag stirrade generat ner i golvet). 2. Jag hade mina vanliga kläder på mig.

Härifrån blev dagen bättre. Vi mötte upp logopeden Nancy som arbetat på kliniken i över 20 år. Dagens första auskultationer var två lekobservationer. I den första gruppen ingick tre barn som var i samma ålder, ca 2,5 år gamla. Barnen hade en blandning av svårigheter bestående av utåtagerande beteende, motoriska och sensoriska svårigheter och språkliga svårigheter. Gruppen observerades och leddes av en logoped och en specialpedagog.  Den andra lekobservationen var med snäppet äldre barn där specialpedagogen ledde en mer strukturerad lekgrupp med tre barn där bl.a. adjektivkomparationer och prepositioner sattes på prov. Logopeden observerade och antecknade under tiden.

Utredningen visade en dubbeldiagnos i form av autism och ADHD. Prognosen är svår att säga något om då logopeden menar att barnet kanske kan bli väldigt hjälpt av medicin mot ADHD och att det då gör att svårigheterna blir betydligt mindre.

När vår skola var slut för dagen åt vi på ett sushiställe innan vi tog tunnelbanan hem till Manhattan. Vår kulturelit i form av Siri och Emely åkte till Guggenheim för att kolla på konst. Emely var lite besviken men Siri var rätt nöjd. Jag och Emma åkte och fikade på ett svenskt ställe som hette ”Fika”. Kaffet var hyfsat vattnigt även där, så det fick bli en dubbel espresso med en skvätt mjölk. Amerika kan verkligen inte det här med kaffe.

Kvällen har varit en riktig höjdare! Vi följde med Anna-Eva och hennes kompis till Joe’s Pub för att käka och se Condola Rashad som är en sing-songwriter. Vi hade inte hört talas om henne innan och blev positivt överraskade av en show som Siri och Emma beskriver som ”cool”, ”funky” och ”asfet”. Emely tyckte det var en riktigt bra konsert och var lyrisk i barstolen bredvid min. Lite kuriosa: Condola har varit i Sverige och jobbat och skrev då en låt som heter Hej hej (vilken hon också framförde).

Imorgon ska vi besöka en afasiklinik i New Jersey. Vi ska även spana efter Snooki, Mike the situation och resten av gänget.

Saknar er och gott kaffe <3

Jenny