Slut i rutan
%½&”#¤@ - Tillfälligt sändningsuppehåll!
Beloved bloggfollowers!
Nu är det en stund sedan vi lämnade avtryck här på bloggen, vi ber om ursäkt + synderns förlåtelse och förklarar detta med att de sista dagarna i äpplet var extremt fullmatade med upptåg samt att skrivande skribent sedan började bli sjuk på planet hem och har varit sängliggande sedan dess. Nu börjar dock krafterna återfinna sig, bilderna ligger på datorn och Per Penna (Emely) tar vid igen.
Jag börjar med vårt sista skolbesök.
Torsdag:
Siri, Emma och Jenny spenderade dagen på Judiska muséet där de bland annat fick ta del av livsöden och judendomens historia. Jag var (hör och häpna) ganska mätt på muséer vid detta lag och mer nyfiken på den efterlängtade vårsolen. För att känna mig som en fulländad local sprang jag en sväng i Central Park, riktigt härligt!
På kvällen var alla nöjda och vi slöt upp för att bege oss med tåg (ca 1,5h) till Syosset och stamningsgurun Lee Caggiano. Väl framme vid det lilla bostadshuset blev vi varmt välkomnade och fick vara delaktiga i en grupp för barn och ungdomar som stammar.
Gruppen brukade träffas ca 2ggr/månad och bestå av cirka 10-15 unga samt två logopeder. 9 av 10 var pojkar. Den yngste deltagaren var 8 år, den äldste 22 år. Många hade gått i gruppen sedan de var små. Samtalsämnena var informella och det var ett väldigt tillåtande, öppet klimat. Man märkte att de hade starka band och att det var skönt för dem att kunna vara sig själva i en miljö där alla förstod varandras problem. En av deltagarna var ´undergraduate student´ och läste själv till logoped. Han var inspirerad av sin stamning och hade en motivation att vilja hjälpa andra i samma situation. Vi började med en presentationsrunda, vilket kan vara lite jobbigt för vem som helst när man sitter i en ring med nya människor, speciellt när vissa är sådär ”läskigt stora barn som kommer från ett annat land” (vi). Många hamnade i långa blockeringar och repetitioner, speciellt den yngste pojken fastnade på sitt namn en lång stund men alla fick sin tid och kom vidare. Deltagarna var extremt modiga enligt min mening.
Det bjöds på pizza och vi turades om att ställa frågor till varandra. Jag frågade om de "stött på" ”isberget”, ritade upp och förklarande. De var inte särskilt bekanta med detta men Lee blev väldigt intresserad och skulle börja använda sig av denna metafor. De berättade om erfarenheter av logopeder och skolpersonal, både positiva och negativa. En pojke hade av sin lärare fått kommentaren ”Du låter som en trögstartad gräsklippare” när han skulle läsa högt inför klassen och började stamma. Man får ett hugg i magen när man hör sådant. En annan pojke hade skrivit ett brev och berättat om sin stamning för sin blivande lärare och fått mycket positiv respons. De berättade även om ett stamningsläger som återkommer en gång per år. Där hade de träffat några av sina närmsta vänner och det glittrade till i ögonen när någon sa ”Alla är som mig, jag är inte annorlunda”. En kille var så söt att han fick fyra halvt förälskade svenskor på kroken haha. Den charmiga snedluggen lever nog farligt bland high school flickorna, med eller utan stamning.
När vi sa till Lee att detta var vårt sista besök skojade jag om att detta skulle bli ”la grande finale” och det tyckte jag verkligen att det blev! Vilken härlig stund vi fick tillsammans och vilka modiga barn och ungdomar! Lee skjutsade oss till stationen och vi bestämde att hålla kontakten.
Fredag:
Emma hade redan varit på ”Top of the Rock” med sin familj men jag, Siri och Jenny ville gärna också upp och titta på utsikten över staden. Till Rockefeller center bar det och upp 64 våningar på under 10 sekunder! Med glastak i hissen och ett never-ending-hisschakt ovanför oss flög vi uppåt som i en rakt, jag var helt adrenalinhög efteråt WOW!
Detta var vår utsikt:
Ok, man ser inte så mycket av utsikten, men men.
Efteråt gick jag och Jenny förbi...
Rockefeller centers isbana...
några gigantiska påskägg...
och spenderade sedan några timmar i Central Park.
Lite brända mandlar på det.
-----
På kvällen dukades det upp till bjudning i vår lägenhet. Alla ”New York-tjejerna” var välkomna, både de nya (gänget som ska på utbyte till Sverige i sommar) och de gamla (som var i Sverige 2012). Vi fick ca 10 gäster.
------------
Lördag:
Siri, Emma och Jenny shoppade på dagen och gick på kvällen på en 40-års fest hos en av handledarnas (svenska) svärdotter i Brooklyn.
På dagen gick jag en långpromenad över Brooklyn bridge och utforskade ”andra sidan” till fots.
På kvällen åt jag middag med tre av ”de gamla” New York tjejerna på ”Sex & the city”- restaurangen TAO. Det var sista chansen att äta här plus att jag längtat sedan i somras efter att få umgås med New York-tjejerna och detta var den enda stunden vi slutligen kunde få till (pga extremt dålig timing med deras Midterms och Springbreak). Lyxigt, trevligt och världens största Lyckokaka!
Söndag:
Morgonen inledde hela gänget vårt lokalfik "Orchard 88" med livsfarliga Fattiga riddare, yum!
Efter brunchen har jag inte stenkoll på vad JES hittade på, så de får berätta själva. Tror dock att det blev ett besök på "The meatball shop" för dem på kvällen.
Jag provpackade och tog mig sedan upp till Times Square. Där fick jag en återbudsbiljett till musikalen The Lion King, stundtals barnslig, stundtals gåshud! Det var extremt mäktigt med de afrikanska rytmerna, fåglar i skyn och när man plötsligt ser en karavan av elefanter, noshörningar, giraffer (you name it!) i naturlig storlek gå förbi sin sammetsfåtölj för att sedan samlas vid lejonklippan, allt till ”The cirkle of life”. Det finns klipp på Youtube.
Efteråt gick jag till en ”kyrka” (snarare en extremt stor teater med läktare och plats för 3000pers.) med förhoppningen att få se lite genuin gospel på deras 18.00 gudstjänst. Jag gled ner på en ledig plats bredvid en vänlig, mycket troende man. Han undrade om jag varit på förmiddagsandakten och blev förvånad när jag svarade nej. Detta var dagens andra pass för honom och han hade gått hit i 17 år. Han berättade vem prästen var, att prästens fru skulle predika etc etc. Han frågade hur länge jag hade tjänat Gud, jag sa ”Oh All my life, all my life” (sanning med lite modifikation, men man ville ju inte vara det svarta fåret). Ridån går upp och scenen fylls av röster från ca 70 afroamerikanska stämpandspar. Halleluja vilken gungande änglakör! Oj oj oj! Publikmassorna tar efter och blir även den ett böljande hav med händer i luften och allsång av RANG. För oss noviser finns de korta textraderna på storbildsskärm men orden är enkla ”Jesus you are awesome, Lord we worship you" (x100 ungefär). Bara det att de sjunger ”Jesus du är awesome”, alltså:). Den afroamerikanska mormodern en bit bort svänger höfterna i sina stiligaste cerisa söndagsstass och 2h och 3Whitney Houston-solister senare går jag gungande därifrån.
Måndag:
Alla fixar och trixar med det sista och visst går där ner lite mer i våra väskor. De var gravida från början men nu har jag ju iaf slängt en massa underkläder, nagellack.. just ja, jag köpte ju en 40cm kakstinn påskhare i porslin, den hade jag glömt. Aja, någon liten kjol till kan man nog pressa ner. Vi ger oss alla ut på lite sista-minuten-shopping. SOHO, Little Italy och Nolita utforskas innan vi avnjuter resans sista middag.
Tjejerna tar vars ett skrovmål av fried chicken, pommes och goda tillbehör medan jag njuter av sallad med rödbetor och getost (något jag verkligen gillar men som är bannlyst hemma pga att jag överkonsumerat rödroten). Vi skålar för resan i fylliga vinglas, nu är det ”sista natten med gänget”.
Tisdag:
Lämna tvätten, punga ut med $100 för städning, frukost på hörnhaket sen i taxin till flygplatsen.
Mååånga långa timmar senare, te, någon gammal film med Grace Kelly, en styck mellanlandning i Düsseldorf, en sista logopeddos i form av tvåspråkiga barn i sätet framför och en tågresa senare når äventyret sitt slut.
Vi skiljs där vi började för snart 5 veckor sedan, på Lunds station.
Tack för att ni har följt med oss här - mammor, svärmödrar och alla ni okända. Nu är det tyvärr "slut i rutan" för denna gång.
Ps. SNÄLLA skriv ditt namn nedan så att vi får veta vem som har läst våra små noveller i över en månad, vi har ingen aning och är nyfikna i små strutar :)
Emely
